Aftonbladet – 29 april 1847, sida 2

mer om någon skilnad menniskor emellan, utaf en oförståndig mor eller en fördomsfull amma höra något hänligt ord emot, om eller till någon jude, får se någon rörelse af förakt eller afsmak rigtad mot någon individ af detta folk Små barn hafva öppna ögon och stor imita-, tionsförmåga. Det behöfves ofta icke mer än ett sådant ord eller en sådan åtbörd, att hos den späda varelsen grundlägga en fördom — ofta tör lifstid. Barnet lär sig sålunda, redan vid sitt inträde i denna verld, att anse juden som något annat och något sämre än de öfriga menniskor. Snart kommer en ny epok uti den späda varelsens lefnad. Han utbyter barnkammarn emot skolkammarn och l-:mnar amman för informatorn. Man sätter abe-bsken, denna lärdomens för alla gemensamma källåder i hans hand. Att för den unges sinnliga begrepp åskådliggöra hvad man vill lira, finnas bilder i de flesta barnaböcker. På bokstafven J. sitter man en jude, föreställd af en i trasig kåpa skyld, vanskaplig figur, med lång näsa och ett skögg af samma skapnad, som det, hvarmed sjelfve Perkel vanligen utsmyckas. Denna bild ger gossen det begrepp, att alla judar se så ut och att en jude är något falt och vederstyggligt, som står vida under alla andra folk och med bvilka det vore en skymf att kallas jemnlike. Sletligen kommer nattvardsläsningen: uppfo-! strans sista stadium för den ojemförligt största mängden. Hur tillgår då? Jo, med de mörkaste färger utmålar man de rysansvärda lidanden Christus underkastades. Man ingår med nästan anatomisk noggrannhet uti de minsta detaljer af hudflingningens och korsets marter, dervid flitigt framhållande, att det var judarne som tillskyndade gudasonen dessa qval. Nattvardsbarn befinna sig vanligen uti ett högst exalteradt tillstånd. Deras ålder är bjertats blomstringstid, hvadan de menniskan medfödda och till sin höjd drifna svärmiska anlagen, då de vändas på Christi lidande och död, erhålla en hög grad af intensiv styrka. Tanken att det var judarne, som plågade och mördade verldens Frälsare, griper nattvardsungdomen så djupt, att om icke vårt naturligen tröga lynne, våra milda seder och vira kraftigt handhafda lagar hindrade det, skulle vi i smått få se uppIrepade en och annah af de excesser ungdomen stundom begick under korstågen. Vederbörandes mening med dessa i svart målade taflor öfver judarnes grymhet emot Jesus Christus är ingalunda att uppväcka fanatism — men följden blir sådan. Efter nattvardsläsningen kommer nemligen hvardagslifvet med sina små beIstyr och med sin kalla prosa. Bland brödbeIkymmer, embetsgöromil eller andra verldsliga bestyr förkolnar snart de unges svärmeri. Man Iblir småningom kall för allt idealiskt och af den Iglödande ifvern qvarstår hos många, efter några år, ofta ingenting annat än ett jisande — Jude-hat. Den stora massan af menniskor är snar att döma, sen att eftersinna. Man borde derföre med stor sorgfällighet vid nattvardsläsningen inskärpa, att, ur historisk synpunkt, Christi död I vållades af en romersk embetsmans svaghet och (eftergifvenhet för det rådande partiets önskningar, likasom den, ur religiös synpunkt, var ett stort, för mensklighetens frelsning nödvändigt offer, i hvilket judarne icke ingrepo annorlunda, än såsom ett annat blindt verktyg i en högre ledares hand. Särskildt borde man äfven upplysa, att det grymma i dödsstraffet, eller sjelfva korsfästningen, så mycket mindre är egnadt att väcka hat emot judarne, som korsfästning icke var ett judiskt, utan ett romerskt straffsätt. I Rom brukligt mot slafvar och förbrytare ur den fattiga folkklassen, infördes det af den romerska förvaltningen i Palestina. På sådant tänker man föga, och om den bildade icke egentligen uppretar massan mot judarne, så tar han åtminstone intet enda steg för att skingra dennas fördomar, de der ytterligare underhållas af en mängd omständigheter, för vidlyftiga att här anföras. Exempelvis må man blott nämna, att i almanackan, en skrift, som i 400,000:tals exemplar sprides bland hela folket och kanske är den enda, som finnes lika väl i torparens backstuga som i millionärens palats, i almanackan har den 5:dje veckan i Mars månad, eller den, som börjar med 35:te söndagen i Fastan, följande öfverskrift: Om Judarnes bitterhet emot Christum. Naturligtvis tror den stora massan af almanackans läsare, att det är den nu lefvande generationen af Judar, som hyser denna bitterhet emot vår Frälsare, och derföre lönar den judarne med bitterhet tillbaka. På detta och på många andra sätt omtöcknas folket med en molnsky a: fördomar, så tät; att strålarna af Christi milda anda icke förmå densamma genomtränga.