Aftonbladet – 26 april 1847, sida 2

liga och eviga välfärd; men alla hans föreställningar, som i det närmaste fortforo en halftimme, tycktes icke hafva den aldraringaste verkan på de båda bönderne, hvilka ganska oförskräckt och kallsinnigt framlade sina fingrar på den heliga boken; men nu uppreste sig den ene efter den andre af rättens le: damöter och sökte ännu i sista ögonblicket öfvertala dem till att afstå från deras föresats att svärja, och nu, ho vet af hvilken anledning, drog Anders Carlsson sin hand tillbaka under yttrande: Ja, det är väl så godt, att jag låter bli; men oaktadt han tillika Tyckte Jan Jansson i rocken för att förmå honom till samma steg, kunde dock denne icke bevekas hvarken af kamratens föredöme, eller af domstolens ytterligare framställde varningar, hvilka alla förspilldes på honom såsom sädeskorn på hälleberget. Med en viss likgiltighetens prägel uttryckt i hela hans väsende, aflade han slutligen den honom förestafvade eden, som af mången närvarande icke kunde afhöras utan den innerligaste rörelse, vämjelse och rysning.