Aftonbladet – 23 april 1847, sida 2

sitt skinn till pels åt mandarinerna och de rika. Under nyårstiden, då som förut nämndes, det var ganska kallt i Kanton, syntes de förmögnare Kineserna beständigt med pelsmössor och -skinnfodrade kläder. Det syntes, som det mesta var af Canis-arter, men då Amerikanarne införa en mängd skinn, så kan ingen slutsats deraf dragas. De hundar, som vanligen ses i Kanton och deromkring, äro små med spetsig nos och uppstående, spetsiga öron, samt yfvigt hår, kanske ursprungligen af samma race som kamschadalernas. I de stora skogarna åt Tibet och Birman finnes den enhorniga Rhinoceros, men ej elefanten, som ej synes gå nordligare än Siam. Så väl hundar som kattor gödas, föras i burar till torgs för att säljas och ätas. Detta är äfven händelsen med råttorna, hvilka med besvär och omsorg fångas ute å m-rken vid skenet af lyktor, och de äro i så högt värde, att Kineserna ej vilja sälja en enda till Europeen, utan för mycket högt pris. Likaledes är grodan en delice. Då jag en dag i land tog en groda. och med den i handen vandrade fram, fick jag först en hop pojkar efter mig, som ville hafva den i kumsch: eller gåfva, och sedan bjöd mig en äldre karl 4!7, pmesn (— ag doliar) för den, emedan den var stor och väl född; då jag ändå icke ville sfstå dn, utropade han ganska mnaturligt: Haja! jog ieke veta Fang-kwei äta grodorl Om jag ock icke åt grodan sjelf, så omtuggades imedlertid historien flitigt af ett par Eng-lsmän, som voro i mitt sällskap. Kneserne hafva flera husdjur, bland hvilka må nämnas: usla hästar i de norra provinsrna, något bättre muor och åsnor dersammastädes, tjockswansade får (Ovis steatopyga) Ika de Kapska, samt den förut omtalta buffelns Det bland Kinesiska husdjur, som eg ntligen bordt nämnas först, är svinet. Intet hushåll på land är så uselt, utt det ej har ett svin, ingen middag ätes utan att fläsk ngår dervi, och oftast i fira olika lormer. Man får på satorna, i byarna och utanför dem se välgödda exemplar