Aftonbladet – 23 april 1847, sida 2

gator, men det var särdeles högt. Jag hade såles des långt att sträfva, innan jag hann vindskammaren. Imedlertid begynte jag min vandring. I första trappan träffade jag en tjensteflicka, som jag frågade om herr s bostad. Här, i första våningen, svarade hon. Ja så! utbrast jag icke utan någon förundran. Vindskammaren. försvann i skyarne. Jag trädde in i en salong, icke stor, men ytterst elegant möblerad; dess ena vägg upptogs af en obeslöjad Venus, ypperlig kopia efter Titian; på den andra hängde ett landskapsstycke i Claude Lorraines yppiga, solbeglänsta manår. Här kan omöjligen bo någon litterär hamnbusep, utbrast jag och ämnade lemna rummet, då en betjent inträdde med lemningarne efter en lätt frukost på en kristallbricka. Utan attens våga hoppas ett ja, äfventyrade jag för ro skull en fråga, om herr bodde här. Betjenten bad mig stiga in i förmaket, medan han för sin herre anmälde min ankomst. En kopia af Houdons Vestal var uppsatt i en af fönsternischerna; en fullständig med silfver inlagd riddarerustning prydde med bredvidstående sköld och lans ett hörna af rummet; på divansbordet stodo ett par, såsom ljusskärmar infattade, ypperliga glasmålningar från fabriken i Närnberg. Man såg lätt, att man var inom området af en artists egovälde. Inom några ögonblick visade han sig sjelf, i en något fantastisk morgondrägt, med den då ännu på modet varande, Frygiska mössan lätt nedtryckt öfver de rika, välkammade lockarne. Han bar, icke utan ett visst koketteri, ett par svarta, omsorgsfullt behandlade mustascher, sådane, som Alberic Second och Thophile Gautier också bära. Jag kunde icke inom mig sjelf undertrycka en anmärkning, att unga litteratörer äro öfverallt hvarannan temligen lika, och sade mitt namn och mitt ärende, under det att tidningsredaktören alltjemt lekte med silkessnodderna i sin nattrock. Då han på min brytning hörde, att jag var fransos, erbjöd han mig genast att utbyta svenskan mot fransyskan, hvilket han artigt förkla rade vara sitt älsklingsspråk. Jag, för min del, genmälte, att jag just nu vore serdeles intresserad att få tala svenska, emedan jag talade det med en deri så lysande dokumenterad mästare, som herr . Ena resencent, som vant sig vid ringaste öfverseende, borde icke annat, än finna en dylik vettg righet förlåtlig. Herr log med detta egna uttryck, halft tviflande, halft förbindligt, som personer, vana vid smicker, så gerna tillegna sig. Vårt samtal föll på franska litteraturen. Den svenske tidningsskrifvaren kände fullkomligt hela vår yngre romanskola och, af skalderne, Hugo, Beranger och Lamartine. Han tycktes med en slags halsstarrig envishet undvika våra gamla dramaturger, och, besynnerligt nog i ett land, der för fyratio år sedan franska litteraturen var den enda lästa och erkända, kunde jag med temligen säkerhet finna, att Corneille och Moliere icke voro min nya, vittra vän annorlunda, än ganska fragmentariskt bekanta. De bland våra äldre: författare, hvilka så målande, så karakteristiskt återgifvit bilderna hvar af sin tid, utan hvilka fransosen, på sin nuvarande ståndpunkt, knappt kan fattas eller förstås, en Froissard, en Brantome, en PEstoile, en Montpensier, en Bussi-Rabutin, en Sevignå, en la Rochefoucauld lågo, så vidt jag kunde förstå, fullkomligt utom kretsen af den svenske litteratörens vetande.