Aftonbladet – 23 april 1847, sida 2

na, ordensoch titel-utmärkelserna. Det är ju på sätt och vis en titel att vara bror h. e. i det närmaste vederlike t:-ex--med en-excellens. Enligt ett gammalt svenskt ordspråk, skall det vara genaste vägen till pastorat, att ha Biskopen till farbror Med hvilka ljufva förhoppningar bör således icke en yngre prestman vid glaset knyta detta glada band med någon af prelaterna? I allmänhet är Stockholmaren, utan att vara hushållare , svag för penningen. Kanske är han också svag för penningen, just derföre att han icke är hushållare. Hans pekuniära oförstånd är måhända egentligen det, som sätter honom i beroende af styfren. De fleste unge män spekulera på att gifta sig rikt, icke på att gifta sig lyckligt. Den, som i spegeln ser, att han är vacker karl, svär med detsamma att sälja sig så dyrt, som möjligt. Det händer dock ibland, att han blir osäåld! I karlsällskaper hör man ett beständigt värderande af unga giftasvuxna damer till deras fäderne, möderne, möjliga faddergåfvor och redan egande nipper. Någon gång har jag verkligt fruktat, att linne och sängkläder äfven skulle komma att upptagas i beräkningen. Egentliga motivet härtill torde kunna finnas deri, att ett ej ringa antal unge män lefva öfver sina tillgångar, och vanligen påräkna, att, genom en rik fru, betäcka sitt deficit. Men om nu ingen Fru vill lemna sig till förkläde derför, så vexer och vexer det, tills det slutligen, med lavinens fart, rasar ner öfver sin upphofsman och begrafver honom under sina massor. Ett kapitel förekommer äfyen om publiciteten i Stockholm. Förf. har här varit ganska arlig mot Aftonbladet, för hvilket vi äre honom så mycket mer förbundne, som ingen af Red. sett och talat med honvm. Vi reproducera icke hvad han yttrar härom, men deremot torde det intressera äfven dem, som ej äga sjelfva boken, att taga kännedom om den målning han gör af den hältiga ilska, som under den gamla regimen rådde emot publicisternes personer, och bemödanderna att så att säga proskribera dem, äfvensom om ett besök hos en tidningsredaktör — hvilken som dermed åsytas känne vi icke, men beskrifningen är rätt rolig: I Sverige måtte man likväl inom de bildade kretsarne hysa ett helt annat begrepp om publicistens värde och anseende, än hos oss, och kanske ligger i detta förhållande skälet, hvarföre man endast med tveksamhet synes inträda på denna bana. Kort efter min ankomst till Stockholm hörde jag ett par äldre, temligen högt uppsatte embetsmän, hvilka således borde ega kännedom om förhållanderne, resonera öfver tidningsväsendet. Jag började nästan frukta, att i Spetsen för detsamma stode röfvare och banditer, i så mörka färger framhöllo de begge embetsmännen dagens märkligare publicister, skildrade dem, som mutkolfyar utan samvete, som män utan ära — dem tillerkändes icke ens den tvetydiga förmånen att ännu mäkla emellan godt och ondt, att med lättsinnets obetydenhet förena också dess behag — de framställdes som fulländade bofvar, färdiga att när som helst offra sitt fädernesland för trettio silfverpenningar. Och ändå hvilken fattigdom, hvilket armod, som omgaf dessa stackars tidningsskrifvare! Vindskammaren var det residens man upprepadt och med förhöjd tonvigt tilldelade dem; en dank var det enda torftiga ljus man bestod dem, för att lysa deras nattliga mödor; himlen vete, om någonsin en brasa sprakat i deras kakelugn, om någonsin en droppe vin läskat deras tunga. Litterära hamnbusar, — detta ord ingräfde sig i mitt minne — sådan var den titel, hvilken skänktes dem, fastän i en ton, som om ändå uttrycket nästan varit för mildt: Jag hade hört talas om band af tjufvar, band af mördare — för första gången i min lefnad tänkte jag på ett band af publicister. Jag bad himlen bevara mig, att någon mörk afton, på en trång gata, endast upplyst af det s.k. Stockholmska polismånskenet , träffa en publicist, som ville improvisera någon banditscen från Venedig eller Rom. Det vore ju alldeles icke otroligt, att dylika ljusets kämpar drefvo mörksens binäringar. Hur annorlunda, tänkte jag vidare, är icke förhållandet hos oss? Sällskapskretsarne täfla -om att ega våra journalister; de bebo om vintern palatser, om sommarn täcka landthus vid Passy och Suresne; de rulla öfver gatorna i eleganta Tilburys med veritabelt engelska Grooms till körsvenner; de spela i fonderna och ega andelar i bankirhus; de älska att nämnas opinionenms furstar och kalla sig vi, liksom furstarne; de ge, inom sig, premierministrar åt Frankrike och ge ton åt Europa. Hvad de skulle rynka näsan åt någon af sina svenska kolleger, af de der, som sitta på vindskammare och skrifva vid skenet af en enda dank, af dessa. litterära hamn : busar, som de begge höge embetsmännen så välvilligt för mig skildrade. Imedlertid satte mig händelsen i nödvändighet att aflägga ett besök hos en af Stockholms vidningsredaktörer. Jag får ej neka, att jag verkligt skrufvade mig för denna visit, att det var med en tyst resignation jag påtog öfverrocken, i akt och mening att klättra mig upp till vindskammaren och der stöta tillsamman med den litterära hamnbusen. Min fantasi förespeglade mig alla de menliga följderna af ett dylikt vågspel; jag tyckte mig redan I andanom känna min rygg öfversvämmad af fremmande trupper. Jag ankom till huset, der tidningsredaktören, enligt adresskalendern, borde vara till innandes. Huset låg vid en af stadens förnämsta