Aftonbladet – 14 april 1847, sida 3

förneka, att han med brunnskroken tilldelade Bergendahl ett slag, dock var. han säker, att sådant skedde utan afsigt att ofreda Bergendahl, emedan han till honom. icke hyste ovänskap, och Anders Johnsson dessutom genom slag, som han sjelf vid tillföllet erhöll, blef så yr i hufvudet, att han icke visste hvad han gjorde. Med sitt efter dråpet till Åkesson hafda yttrande, hvarom ett vittne vetat berätta: det ville jag ej hafva gjort för hela mitt lifp, ville han i början ej förklara hvad han menat, men sade slutligen att han varit ledsen öfver att hafva slagit sin goda vän Bergendahl. Denna uttydning återtog han likväl straxt och sade, att han så yttrat, i ovisshet om han utdelat slaget. Gossen Anton uppgaf sig nu af Anders Johnssons föräldrar blifvit öfvertalad till sina inför domstolen afiagde falska uppgifter. Han hade icke sett Hallström slå Bergendahl, visste ej eller något redigt om slagsmålet. Anders Johnsson ingaf åter en skriftEhvaruti han bad om förlåtelse, om ban af misstag kommit att slå sin gode vän Bergendahl. Anders Johnsson dömdes, med anledning dels af egen beksnnelse, dels af vittnesmålen, af häradsrätten, till döden, hvaremot Sven Åkesson ansågs ej kunna åt saken fällas. Hofrätten i Christianstad har fastställt detta utslag och underställt det K. Maj:ts nådiga pröfning.