Aftonbladet – 14 april 1847, sida 3

jr Sdillt yUrade Sig, all ScddH Nah, Iof att talja Isig för Hallström, fattat tag i brunnskroken, hade Than af misshugg kommit att tilldela Bergendahl ett slag, hvaraf han likväl icke trott Bergendahl dött; deremot hade Sven Åkesson vid tillfället icke slagit ) Bergendahl. Ett vittne hade under slagsmålet hört yttrandet: Bara slå dugtigt, Anders! Rösten tycktes vara Sven Akessons. . Ett vittne: att då det och Hallström ifrågavarande afton å gatan i Christianopel mötte And. Jonsson, yttrade denne till Hallström: Är du här, din store oxe, du skall få godt af det att du slog mig härom dagen. Flere vittnen hade sett And. Jobnsson med tillhygge slå Hallström. Gossen Anton, på 14 året gammal, hörd utan ed, berättade bland annat, att And. Johnsson med en brunnskrok tilldelat Hallström flere slag och att denne, som hade sin ena hand upplyftad bakom hufvudet, var blodig. Då Bergendahl fått Joh. Petter Mårtensson på räcket och And. Johnsson tilldelat Hallström nyssnämnde slag, så märkte Anton att Bergendahl, som lutade sig ned just då han skulle lyfta upp hufvudet, blef af Hallström med ett tillhygge, som denne hade i sina händer, tilldelad ett slag, som träffade i Bergendahls hufvud, utan att Anton såg om B. blef blodig; men intygar, att han, då han träffades af slaget, signade ned mot räcket, utan att Anton likväl kunde se om han kullföll. — Förut hade Anton sett Åkesson innevara på gården, men visste icke om denne, då slaget utdelades, var tillstädes. Anton, ehuru stående på 6 alnars afstånd, förmärkte icke att And. Johnsson eller Sven ÅkesIson ofredat Bergendatl. Då Hallström slog Bergendahl, hördes det liksom då något krossas, och Hallström slog med det tillhygge han hade i sina hänI der flera slag i jorden, så att det dånade. Anton förklarade för öfrigt, att han fästat sin j uppmärksamhet mera på Hallströms, än Bergendahls ofredande, helst Hallström mycket blödde i följd af de slag han erhållit. Vid afläggandet af denna berättelse, syntes imedlertid gossen Anton tvehågsen, huru han borde sitt vittnesmål meddela. Båtsmannen Alfving Söder i Söremåla berättade, alt ett vittne, Lagström, innan han i detta mål vid domstolen vittnade, för Söder omtalat, att ingen annan än Hallström slagit ihjel Bergendahl, emedan sådant skett med en ,långvagn; men då vittnet sagt, att han förundrade sig öfver att Hallström kunde få vara på fri fot, så yttrade Lagström: Sådane hedningar få alltid gå fria, men han borde suttit långt för detta, och när jag kommer till tinget, skall jag tala sanningen och Petter Joh. Mårtensson har samma vittnesmål. — Lagström hade jemväl yttrat, att vittnet Maria Månsson icke vittnat sanningsenligt, emedan Lagström, som stod så nära, icke kunde se att Sven Åkesson var på samma sida om staketet som Hallström. Vid ett sednare rättegångstillfälle kom Anders Johnsson i Bråtelycke, som länge hållit sig undan, tillstades och berättade sig vid ifrågavarande tillfälle icke på ringaste sätt ofredat Bergendahl; deremot hade han med brunnskroken tilldelat Hallström 2 eller 3 slag, -så. att tillhygget afgått och detta derför, att Hallström lofvat honom stryk. Vittnet Hagström, hörd ånyo, sade sig sett Ifallström tilldela Bergendahl ett slag med ett läckte, utan att likväl blodvite deraf följde. Denna uppgift återtog han likväl sedermera. Anders Jehnsson fortfor att neka och ingaf en skrift, hvaruti han bland annat uppgaf sig den 7 Mars hafva åtföljt sin halfbroder Sven Åkesson, att köra ena öken till Christianopel, för att derstädes uppsätta en famn ved. Sedan de lassat, hade de ingått till krögar Lönnqvist, der Johan Petter Mårtensson med nedriga skällsord börjat söka gräl. Jonas Hallström hade äfven, jemte den förre, börjat deltaga i grälet. Anledningen var den, att då berättaren omkring 40 dygn förut hemgått från en: auktion, hade begge de nämnda personerne, jemte Hallströms far, gått i försåt för Johnsson, som, om ej Bergendahl då kommit honom till hjelp, säkert blifvit mördad. En stund efter sedan grälet hos Lönnqvist börjat, hade Bergendahl inkommit och yttrat: Kom ihåg, hvilken som i afton öppnar gräl, så får ni stryk; ty hade jag ej varit förliden afton, hade ni då varit olyckliga derigenom, att Anders Johnsson hade säkert varit ihjelslagen, af det slag, som du utgaf, min kära Johan Petter, hvilket rapp än i dag synes i min hand. Då de länge fortfarit i sitt gräl, sprang Jonas Hallström i försåt ut, hvarefter Lagström inkommit och varskott berättaren, under uppgift, att Hallström stod ute med en stor stake och väntade på honom. Imedlertid hade hröderna utgått, för att begifva sig hem. Vid det Åke stigit utom dörren, utdelade Hallström, med ett stort tillhygge, ett slag, ämnadt åt berättaren, men som dennes broder i detsamma höjde sin arm, hade slaget träffat denne sednare. Straxt derefter hade äfven Mårtensson utkommit, likasom Bergendahl, hvilken sednare skyndat berättaren till hjelp samt fattat tag i Mårtensson och fört honom mot ett plank; berättaren hade då undkommit, och då han funnit en murken brunnskrok och dermed kommit tillbaka, hade Bergendahl fått dödsslaget af Hallström, hvilken berättaren då sett slå Bergendahl i hufvudet med en långvagn, så att han föll till jorden, och att det alldeles sqvack i hufvudet efter slaget, och syntes Bergendahl ej mera resa sig upp. Härefter hade berättaren gifvit Hallström några rapp. Sven Åkesson hade under tilldragelsen aflägsnat sig ut till öken. Bergendahl hade varit berättarens bäste vän. Hallström berättade, hörd utan ed, sig inne hos Lönnqvist vägrat supa med Anders Johnsson, emedan, som han då yttrat, bjudningen icke skett af godt hjerta, enär bjudaren kort förut hotat att slå Hallström, som äfven vägrade att med den förre draga fingerkrok. Då de begge utkommit på gården, blef Hallström af Anders Johnsson tilldelad slag i hufvudet af en piska, som likvälMårtensson tog ifrån Anders Johnsson och med snärten slog Hallström på benen, yttrande att Hallström skulle gå bort, för att undvika stryk. Hallström hoppade då öfver det vid gården befintliga räcke, hvarefter Bergendahl fattade uti Mårtensson, yttrande till honom: Vill du också slåss ? och fick honom baklänges mot räcket. Då såg Hallström Anders Johnsson gå till brunnen, taga brunnskroken och med den upplyftad framkomma; men i detsamma kom Sven Åkesson, som med en läktesskida tilldelade Hallström flera slag, och då Hallström dervid såg åtsides, förmärkte han, att -VM FI Bergendahl erhöll ett slag, att han föll baklänges, ra Loan nm MM