Aftonbladet – 7 april 1847, sida 3

Imenniskosjälens uttryck. Man tyckte sig höra I vågornas sorl, vindens susning, kärlekens kla8an, från redskap af de mest besynnerliga forI mer; cch vid ett tecken af trollstafven frambröto dessa tusenfaldiga ljud från händerna och läpparne af slefvar, hvilkas hela väsen tycktes bero af denna stafs vinkar. Vid det taktmessiga sorlet från alla dessa redskap drog förtjuserskan de mäkligaste trollkretsar omkring sig, med sin fot. Det var magiska figurer, som utvecklade sig för den på dem fjettrade blicken i de mest kapriciösa arabesker, och tillsammans bildade ett slags labyrint, hvari hon I fångade åskådarnes förstånd. Den gamle kungen blef äfven indragen i trollhvirfveln, och från det ögonblicket tillhörde han tjuserskän lodeladt. Ministrarne ville motarbeta detta nya välde, som begynte försvaga deras eget; men hon smålog blott dervid, och med en täck och tretsig spark sopade hon bort hela deras politik och kontrasignerade deras afsked med en piruett. Sällsammast af allt var, att dansen ifrån. den stunden bemäktligade sig hela landet; den styrde och regerade. Hela riket tycktes vara stucket af en tarantel, det dansade på samma sätt som hofvet. När de förnäma och folket trädde tillsammans på riksmöte och frigan blef att omrösta öfser något förslag, så betydde en glissad bifall och ett jettebattu afslag; sådan var den allmänna ,attityden,. Man öfverlät åt de vigaste dansörerna de vigligaste embetena, äfven sådana som fordrade djupa beräknare; och med de högsta entrechats vann man de högsta äreställena — en beundransvärdt väl atmätt befordringsgrund. Beträffande tjuserskan, som anförde riksdansen, så var hon herrskarinna genom sina behags nåd, och skref lag med fötterna. Det var idealet till det samhälle, som sedermera skulle framställas af den ryktbare dansmästaren hos Moliere, hvilken yttrade i le Bourgeois gentilhomme: Alla menniskornas olyckor, — alla! de sorgliga motgångar som fylla häfderna, — statsmännens förvillelser och härförarnes misstag, — allt detta onda kommer blott af bristfällig-het i danskonsten. — Men det kanske aldrabesynnerligaste var, att dessa djupsinniga Molierska åsigter rättfärd:gades här på förhand af utgången. De riksvårdande ärenderna gingo icke sämre, lör det att de nu mera svängde sig i andra figurer; tvärtom. Man jemförde det förflutna med det närvarande; och om man än ogillade orsaken, kunde man icke klaga öfver följderna. Hvilken grym kritik likväl öfver den förra styrelsen! Man nödgades erkänna att det fanns högre visdom i den mest ursinniga piruett, än i den förra tidzns grundliga betänksamhet, och att styrelsekonsten hade med en danserskas ben gjort helt andra framsteg, än under den förra tiden, då allting antingen stod stilla eller gick baklänges. Ja, man kom till slut derhän att i svängningen af en vacker fot finna mera förnuft än i hvifiningarne med en vigvattensqvast. Denna saga är den Tusen och Andra Nattens, söm icke bunnit upptagas ännu bland de Tusen och En,; man skulle således leta fåfängt efter henne i sistnämnda samling. Deremot skulle man kanbända kunna upptäcka grunddragen dertill i Almanach de Gotha för 4847. Så otroligt det kan tyckas, är nämligen detta underbara äfventyr ett barn af vår tid, af innevarande år; och dess berättare, som skildrat det efter naturen och urkunderna, är den mest fruktsamme bland alla författare och har vidsträcktare blick ön inbillningskraften; detär nämligen verkligheten sjelf: Det land, som varit äfventyrets skådeplats, ligger ej inom drömmens gränsor; det finnes verkligen. Det har andra utsigter än kulissernas; det genomskäres af riktiga floder, begränsas af riktiga berg, äger riktiga städer och en riktig befolkning. I hvad mån äfven styrelsen är riktig, skola vi tills vidare lemna derhän. Bäjern?, frågar ni; vi behöfva ej nämna det. Hvilken vidunderl:g komedi spelas ej nuj! i Mönchen, och hvilken besynnerlig teaterper-: sonal! En kung — en dansös — jesuiter —I och på avantseenen folket, före-tällande den antika chören, som gör sina betraktelser öfver det hela och skördar nyttan deraf. — Myste-: rier, af så beslöjad natur annars, att de vanligen söka alkovernas tystlåtna skuggor, uppträda här i nästan halfofficisl dager och afficheras hos Europa genom reskripter. -Kärleksgudar skrifva lag, med pennor som de ryckt ur! sna egna vingar; en, afskydd minisiör, mot hvilken landets vigtigaste interessen och rättvisaste fordringar strandat i årtionden, faler föri slaget af en solfjäder. En gammal man vaknar! som b.rn, genom ungdomens ljufva galvanism,: och antager någonting af d nna ålders obetänksamma värma. Sakristian i kaftan råkar i färd med operan i stubb; en teaterdrottning blir en regerande drottning. Kort sagdt: Böjern hugnas med en välgerning; men en tvetydig välgerning, en flygtig kanhända som en nyck. Och för att göra äfventyret fullständigt, förekomma upplopp, mera theologiska än nationella: uppresningar af en bullersam moralitet, som skulle håna bibelns religion, och icke godkänner andra dygder än jesuitismens, Et ändlöst skratt, och snart aftorkade tårar, ingå vidare i utkastet till den farec2, som i detta ögonblick uppföres på Europas sc:n, utan sufflör, utan författare, med folken på parierren och monarkerna på första raden. Detta utkast är spanskt i dubbelt Fr RA NS Uvnfal dd VT