Aftonbladet – 7 april 1847, sida 3

DANSÖSEN. POLITISK SAGA. (Efter le Constitutionel.) Har ni läst, i någon bland de gamla sagoböcker, der Arabens inbillningskraft roar sig att hopa det osannolika på det omöjliga, historien om den gamle kungen, som i så lång tid hölls under bevakning af svartkonstnärerna vid sitt hof — den tidens jesuiter? — Då vet ni ock att han af ett ljufvare hexeri ändtligen befriades ur den tvångskaftan, hvari man hade insnär:t honom, och att han af nyck återtog det välde, som han försakat af svaghet. — Före denna vigtiga händelse hade visirn — som regerade till sin herres skymf och svarlkonetens ära — sökt uppställa herrskaremajestätet på ett så heligt afstånd, alt det vår oåtkomligt för alla profana blickar och omdömen. Ilan sökte förvandla tbronen till ett altare, der himlen sjelf sades uppenbara sig i jordisk skepnad, och der folkets rättigheter nedlades sisom offergåfvor. Lika många undersåtare, som landet räknade, lika många tillbedjare funnos der. Ministrarne voro de prester, som skötte altartjensten, delade det nya belätets okränkbarhet och på samma gång togo tionde af guden och af hopen. Första trosartikeln i den bärvid föredragna läran lydde så: Staten, det är jagI — Vårt tidehvVarf småler deröfver; men det var icke så längesedan, som en annan stor monark förkunnade den; och tillämpningen deraf innebär, att så vida fursten är säll, kan staten ej heller vara annat: — hvar perlande bägare, som tömes vid hofvet, släcker all törst i samhället, och de kungliga festmåltiderna utgöra fullständiga vederlag för folkets fastor. Lyckliga tidehvarf, då thronernas innehafvare kunde på så lätt och angenämt vis upprätthålla trefnaden i sina riken! Visserligen funnos äfven der några gensträfviga lymnen, nog vågsamme att tro de fjettrar, som lagts på folkets önskningar, icke vara lättar? i alldeles samma mån, som monarken ansåg sig fri från alla band, och att den konungsliga matsmältningen icke så alldeles fullständigt tillfredsställde folkets magar. De djerfdes till och med förmoda att lagen, i fall den vore ett sammandrag af allas exfarenhet och vilja, ägde lika god rätt att herrsk2, som en endas erfarenhet och vilja. Men de som tänkte så, voro uppenbarligen missnöjda, mot hvilka åklagaremakten borde anlitas; och sådant uraktlöts ej heller. j Det gifves imedlertid en fruktansvärd medtäflare i menskliga beräkningar, hvilken aldrig upphör att snokande smyga omkring de finast