Aftonbladet – 7 april 1847, sida 3

tresse allmänheten fästat vid deras företag; det ännu vigtigare åliggandet att medelst virtuositetens förenande med en artistisk anordning befordra konstens intresse, kan äfven anses uppfylldt, egentligen genom de tre sednare soireerna, hvarvid det sköna intog en plats, der det ej bortskymdes af det blott lysande. Äfven denna afton hörde man 2:ne herrliga kompositioner ur den klassiska skolan, Den förra deribland, Mozarts pianotrio i B-dur, är utan tvifvel eit bland den store tondiktarens mest. fulländade verk. Ett parsdisiskt blomstrande lif mälar sig på denna leende tafl2, der allt andas frid och sällhet; den väcker ej dessa storartade aningar som Beethovens tonmiålningar: i dessa himmelsklara rymder är aningen redan uppfylld — ej hopp, ej fruktan förmå mera störa det lugn, som hvilar öfver dem. I denna sfer är Mozart ensam: han var den förste som höjde sig dit, och har äfven förblifvit utan efterföljare. — En komposition i denna anda framkallar sällan något hvad man kallar furore: en hvar med renare känsla begåfvad förvarar en sådan bild i sitt -hjerta, men känner sig svårligen frestad alt utbrista i bravorop deråt. — Vi tro ej att detta märkvärdiga verk varit här offentligen gifvet förut, och soiregifvarne äro berättigade till åhörarnes erkänsla så väl för det de hafva hos oss infört detsamma i offentligheten, som för deras i allmänhet väl öfvertänkta och artistiska föredrag deraf. Vi vilja härvid blott anmärka tempot uti första och sista satserna, som, enligt vår åsigt, togs något för hastigt. — Lika välkommen var ock Haydns. violinqvartett i G-dur (op. 77), författad i denna naiva hjertliga anda, som så framför alla karåkteriserar Joseph Haydn. Hrr Gulomy, Elvers, Schwartz och Sack utförde med mycken sorgfällighet detta förträffliga verk, hvilket ock af åhörarne mottogs med allmän acklamation. Vi vilja blott erinra att samma tempo hade bort bibehållas för menuetten och trion. Tvenne sångnummer gåfvos ock denna af.on, nemligen den vackra, ehuru redan ofta hörda terzetten för fruntimmersröster ur Tell,i hvars exekution mamsellerna Berwal!d lyckades ganska väl. En särdeles god effekt gjorde den modulerande satsen utan ackompagnement, som sjöngs med utmärkt renhet och ensemble. Föredraget af Oberon-cavatinan (f-moll) visad. att mill Fredrique Berwald egnat ett förtjenstfullt studium åt denna elegiskt sköna sång. Sedan soiregifvarne genom sina klassiska numcmer beredt sina åhörare en så herrlig njutning, uppträdde en hvar af dem med ett särskildt nummer såsom sluthelsning till sin publik. Hr Sack gaf en Tyrolienne, varierad af Merk: en rätt intressant pjes, som exeqverades med den smak och finess, man aldrig förgäfves väntar af hr Sack. Detta nummer mottogs äfven med lifliga bifallsyttringar. Hr van Boom lät höra sig med en konsertfantasi öfver Othellomotiver, af Sowinsky. Man kan ej annat än gilla att hr van Boom frångått de torra Thalbergska operafantasierna, ty ehuru denna pjes lika litet som de kan göra anspråk på egentligt konstvärde, eger den dock företrädet af en raskare gång, mera omvexlande vändningar och undgår derigenom denna tröttande enformighet, som nästan ärj det svåraste gravamen man kan anmärka hos en bravurkomposition. Hr van Booms perlande, eleganta passager, hans delikatess i cantabilepartierna framkallade ett stormande bifall. Lika framgång vann ock hr Gulomy med sina Bazziniska variationer, ett af dessa halsbrytande virtuosproblemer, som hr G. så väl förstår alt lösa. Det rikliga bifall, som egnades honom, var så mycket rättvisare, då han denna afton så väl som eljest ofta äfven användt sin talang på värdigare ämnen, och således säkert ej utan saknad skall minnas af den publik han i dessa dagar går att lemna. —U— DANSÖSEN. POLITISK SAGA. AR SR ARA AN