Aftonbladet – 31 mars 1847, sida 2

presemtationsföräadring; och det skall härvid sjelf till och -med angifva Teformens beskaffenhet, pomedan här afses en förändring i sambhällets organiska lagar, vid hvilkas stiftande statsmakterna böra ställa sig till ovilkorlig efterrättelse Samhällsviljansbeslut. För att utfinna detta, åligger det alla medborgare, att bidraga till samhällsviljans uttryckande; och då dettav — fortfar hr A. — sker genom allmänna opinionen, måste hvarje medborgares pligt fastställas derhän, att han i sin mån bör verka till allmänna epinionens bildande, genom att skaffa sig en öfvertygelse och uttala denp. Det verksammaste sättet åter att få en sådan både individuel och samfäld öfvertygelse utbildad, anser han erbjuda sig i stiftandet af fria föreningar; och det är klart, att den allmänna opinionens bildande och uttryckande måste taga sig denna eller någon härmed analog form. Hr A. egnar hela tredje afdelningen af sin bok till att utreda detta slags föreningars natur och lämplighet för det nyssnämnda ändamålet. Så som han tänker sig dem, måste de ega flere gifna företräden framför samlandet af underskrifier på petitioner: Vår tid utmärkes företrädesvis deraf, att menniskor, lifvade af samma intresse, närma sig till hvarandra, för att gemensamt utföra sådant, som skulle öfverstiga hvarje enskilds förmåga. De resultater, som derigenom erhållits, äro ofantliga och öfverstiga hvarje förväntan. Det vackra i vår tids associationer är dessntom, att de lika ofta afse rent andliga, som materielia syften; Man sammankommer, för att söka och meddela hvarandra upplysning, och för att öfverenskomma om bästa sättet, att verkställa det goda man vill, att gagna sina medmenniskor och utbreda det rättas och sannas seger på jorden. Man uppoffrar för detta ändamål både tid och förmögenhet; man uppmuntrar hvarandra, att icke tröttna, att icke förtvifla om menskligheten, och man förlorar icke modet, hvilket lätt kan hända den enskilde, då han ser alla sina bemödanden blifva utan resultat, och harm och hån enda lönen för hans sträfvan. Det duger icke, att med löjets vapen söka grina ner en association, om dess ändamål för öfrigt är godt; ty grundideten i sådana föreningar, eller att alla menniskor äro bröder, hvilka behöfva hvarandras bjelp och hvilka böra hjelpa hvarandra genom lifvet, har något så upplyftande på föreningens medlemmar, och så aktningsbjudande för andra, att skämtet förlorar sin udd och förlöjligaren, lik skorpionen omgifven af glödande kol, endast sårar sig sjelf. Hvarföre då icke använda detta kraftiga medel, för ett på en gång andligt och materielt intresse: -för representationsfrågan, som äfven innefattar ett steg att utbreda det sanna och rätta på jorden, kanske lika mycket medelbarligen som omedelbarligen? Ty råder icke den innerligaste vexelyerkan mellan alla civiliserade stater? Och kan frihetens seger hos ett folk, blifva utan inflytande på dess öde hos ett annat? Åligger det icke isynnerhet alla till utseendet fria eller konstitutionella stater, att konseqvent genomföra sin lifsprincip och derigenom framställa en sann bild af den högsta möjliga frihet och rättvisa samt derföre lycka, för att icke gifva lastarenom rum och diskreditera sjelfva saken hos andra folk, genom att usurpera blotta namnet och skenet deraf? Skulle detta höga mål icke vara värdigt en förening af medborgare ur alla stånd? Man har hos oss nyligen bildat föreningar för fri handel; men alla sådane föreningar, ämnade att verka på opinionen, kunna först då vänta seger för den sak de förfäkta, när allmänna opinionen kan hos folkombuden göra sig gällande framför enskilda ståndsintressen, hvarföre säkerhet kan vinnas endast genom en representationsförändring. Föreningar för denna reform böra således föregå alla andra och räkna bland sina anhängare alla andras medlemmar. Den, som vill det ena, måste vilja det andra. Ett annat medel har för samma ändamål blifvit försökt i Sverige. Man har samlat underskrifter på petitioner, att inlemnas till Regeringen eller Ständerna. Men den vigtiga skillnad finnes mellan dessa medel, att en förening bi.dar en opinion, hvaremot en petition uttrycker en redan för handen varande. Då, såsom här, frågan är icke om en obestämd önskan, utan om ett detaljeradt förslag, blifva petitioner, ensamt använda, så mycket olämpligare, som utan föregående öfverläggningar och jemkningar omöjligen många kunna förena sig om samma förslag; hvarföre motståndarne alltid kunna säga, att subskribenterna icke förstått petitionens innehåll, att deras underskrifter endast bevisa okunnighet och lättsinnighet, samt att hela företaget endast ir ett foster af tillställarens intriger och öfverjalningsförmåga, utan att lemna ringaste ledning angående folkets åsigter. Sedan petitionen en gång blifvit inlemnad och som vanligt lagd ad acta, är det äfven slut med hela saken och intresset afsvalnar. Inlemnas dessa petitioner åter af föreningar,