målsman i denna sak, och försvararen af dess rätligheter. Om, för att tala med Bibeln, en man beser sig ut på resor och öfverlemnar hela sin förmögenhet åt tvenne personers gemensamma förvalthing, af hvilka den ena saknar nödiga egenskaper för denna befattning, som likväl förskaffar honom många fördelar; hvem åligger det då, om icke den andra förvaltaren, att underrätta ägaren om detta förhållande och förmå honom, att utnämna en annan kompagnon? Bör han icke uppmana den oduglige, att lemna sin post, och bör han icke föreslå en annan tjenlig person, att supplera den förre? Nu är samhället, hvars egendom skötes af Regeringen och ständerna, visserligen icke ute på resor. men likväl urstånd, att sjelf taga befattning med sina angelägenheter, och hvem tillkommer då skyldigheten, att vaka öfver dess rätt? Icke kan mar företrädesvis fordra detta af ständerna, af t.ex. pre ster och adelsmän, som derigenom skulle nedsjunka från sin konstlade höjd till sin rätta ståndpunkt i samhället. Men ministrarne kunna endast vinna vic en sådan förändring, emedan den icke nödvändigt fordrar någon minskning i deras magt, och sakna derföre alla undanflygter. De äro också mest in tresserade af förändringens beskaffenhet. De skola uteslutande arbeta med den nya kompagnonen och skola derföre mera, än någon annan, lida af hans möjliga fel och olater; för dem måste det derföre vara af högsta vigt, alt folkets verkliga åsigt och erfarenhet på detta sätt kan uttala sig. De känna bäst de behof, en sådan representation bör fylla, och böra, bland enskilda personer, äga den högsta politiska bildning, den vidsträcktaste erfarenhet om verkningarne af andra länders representativa författningar, ech den mest detaljerade kännedom om landets inre förhållanden. De kunna derföre icke gerna undandraga allmänheten sina åsigter i frågan. Nationen kan tyertom fordra, att af sin regering, såsom innehafyvare af den högsta upplysning, erhålla ett detaljeradt förslag angående representationens sammansättning; men Regeringen kan å sin sida icke fordra, att detta förslag skall ovilkorligen och oförändradt antagas, ehuru tillbörligt afseende bör fästas på dess billiga önskningar, dess kunskaper och erfarenhet; ty desamma skäl, som förhindra Regeringen, att utan folkets biträde verkställa hvilken reform som helst, hindra henne äfven, att anse sitt representationsförslag såsom alldeles fullkomligt. hvartill komma nya, som nedanföre skola anföras. Utan att utsträcka dessa reflexioner vidare, tro vi oss berättigade, att som den andra stutsatsen af föregående teoretiska afhandling framställa minis:å. rens skyldighet, att, på alla för densamma mijliga sätt, arbeta fir re:rTesentationsreformens Geromdrifvarde och att för d:tta ändamål framfå lä ga at detaljeradt förslag till folkets upplyning och ledning. 4 (Forts. följer.)