Aftonbladet – 30 mars 1847, sida 2

läga at detaljeradt försiag till folkets upplysning och ledning. 4 (Forts. följer.) HERR DIREKTÖR NORDBLOMS SOIRE. ) Under det att den dramatiska delen af tonkonsten hos oss ännu ej vill vakna till något sjelfständigare lif, vare sig alt orsaken härtill ligg.r i nationallynnet eller i yttre förhållanden, har deremot den lyriska redan länge stått i den skönaste blomma, och ej blott i fäderneslandet, utan äfven utom detsamma har den nordiska sången vunnit många hj rtan. I nära 30 år har den klingat från en lyra, hvars ton visserligen må öfverlräffas i djerfhet och kraft, men svårligen i harmonisk klarhet, i oskuldsfullt behag: alt vi mena Nordblom, behöfver väl ej sägas någon vän af den sanna sången. De! är förnämligast i melodien, som Nordblom har sn styrka, och hvars poetiska sanning och skönhet anvisa honom en betydande plats ej blott bland fosterländska, utan ock bland utlandets bästa nu lefvande sångkomponister; det är dess alltid korrekta harmoniska behandling, dess regelrätta, men naturliga utveckling, den klassiskt rena formen a det hela, som påtrycker hans arbeten prägeln af artistisk fulländning; och Nordbloms sångverk skola alltid qvarstå för yngre konstbröder såsom en örebild, huru man genom den barmoniska föreningen af snille och vetande vinner mästerskapet i konsten. De Nordblomska romanserna hafva funnit en vältalig tolk uti tonsättarens dotter: denna unga sångerska, som redan för ett år sedan förvärfvade sig ett utomordentligt bifall, är af naturen begåfvad med en serdeles fin och träffande musikalisk uppfattningstörmåga, äfvensom en häremot svarande stämma: en ej ovanligt stark, men mjuk, böjlig och melodisk sopran. Dessa naturgåfvor hafva ock i hennes faders skola erhållit den solida utbildning, som man af honom kunde vänta. Vid ifrågavarande soire sjöng hen 2:ne romanser af sin faders komposition: Naturen och hjertat, samt Synenn, båda från hans sednarce period, och, ehuru af olika karakter, nästan lika förträffliga. M:lle Nordblom sjöng dem med ett högst själfullt föredrag, — som derjemte på det trognaste stergaf hvarje egendomlighet, hvarje skiftning i kompositionen. En serdeles intressant bekantskap gjorde man denna afion uti de båda sångnumren ur Mendelsohns musik till Sommarnattsdrömmen,. I den första hör man en bland Titanias elfvor, som sjunger sin herrskarinna till sömns; de öfriga elfvorna infalla i kör med en uppmaning till näktergalen att blanda sina toner med deras. Den andra sången förekommer vid rjesens slut: under elfvorn2s sång och dans bjuder Oberon lyckans och trefnadens genier att städse omsväfva de nyförmälda paren — sången förklingar småningom under det de luftiga väsendena efterhand försvinna. — Båda styckena äro högst genialiskt komponerade, ehuru effekten här endast kunde blifva ofullständig, emedan ackompagnementet måste inskränka sig till pianot. — M:lle Nordblom sjöng solopartierna Med ett eget naivt behag och lyckades ganska väl att leda åhörarnes fantasi till det luft:ga feeri, som andas i poesien och musiken. Endast i första kören var hon något svag, dels emedan hon placerat sig för lingt bakom, dels emedan ackompagnementet af kören och pianot stundom var något för starkt. — Äfven ett par ganska vackra folkvisor sjöng m:lle Nordblom till allmän tillfredsställelse. Vi nämna till sist den såsom komposition mest betydande af mille N:s nummer, nemlig.n den stora konsertarian: Bella mia fiamma at Mozart: elt arbete, i hvarje hänseende värdigt sin odödlige författare, och som nu medförde ett dubbelt intresse, då det, såsom vi tro, gafs för första gången härstädes. Sångerskans riktiga och uttrycksfulla deklamation i recitativet, hennes allvarliga och väl nyanserade föredrag af de öfriga satserna visade, att hon ingalunda är oinvigd i den svåra konsten att utföra Mozartska sångscener; och om detta nummersgjorde något mindre effekt, än hennes öfriga, så bör ) Införandet af denna artikel har i anseende till bristande utrymme blifvit någon tid fördröjdt.