Aftonbladet – 30 mars 1847, sida 2

miska principernas uppfattande och stadgarnes uppsättande i denna väg erfordra hos lagstiftaren ett lika stort, om ej större mått af sakkunskap, menar förf., än hvad som kan behöfvas för de i allmän mening civila och kriminella lagarnes återförande till sina rätta grundsatser, uttänkande i form, redigerande, samt reformerande, när sådant behöfves. Månne då icke största sannolikhet talar för, att konseljministrarne, beröfvade folkombudens upplysningar och råd, eller åtminstone ej alltid satte i konstitutionell nödvändighet att på dem göra afseende, skola sakna eg-nskaperna af fullt fak tisk kännedom i alla till folkets ekonomi hörande enskilia ämnen och ofta rätt mycket varierande förhållanden? Man kan svårligen hos så högt uppsatte och från nationen i massa vanligen ganska afskildt lefvande personer, så vida de ej stödjas af folkombuden, förutsätta den speciellt faktiska bildning och upplysning i en mingd enskilda ämnen, som dock onekligen! i lika hög, eller snarare högre, grad erfordras för stiftande af ekonomiska, som af andra lagar. Man skulle till och med kunna anmärka, att ministrarne ej alltid äro i tillfälle att lemna nödiga garantier för sin opartiskhet i denna väg. Sedan författaren härunder sökt visa, att folke!s närmare deltagande i den ekonomiska lagstiftningen skulle vara en fördel lika väl för Konungen och ministrarne, som för folket sjelf, och dermed afslutat förra delen af sin afhandling, hvilken väl förtjenar att läsas, besvarar han lI:kväl nekande den frågan, om man på grund deraf bör begära att Ständerna nu skulle ! få en sådan delaktighet, och kommer med detsamma närmare in på Regeringens rolli sjelfva representationsfrågan. Vi låna här ur sjelfva boken ett stycke: Men huru skola ministrarne ådagalägga, att de vilja handla i sådan anda? Skola de tillstyrka Hans Maj:t, att medgifva nuvarande ständer lagstiftningsrätt i ekonomiska ärender? Vi svara nej! ! ty riksens ständer äro icke svenska folkets rätta re-. presentanter; man kan icke heller vänta af dem den! sakkunskap, opartiskhet och bildning, som erfor-j dras för att värdigt kunna använda en sådan gåfva. Den förra satsen behöfver intet bevis; ty känd sak är så god som bevisad, och ständerna hafva sjelfve genom sin underdåniga anhållan hos Kongl. Maj:t, hvilken haft till följd representationskommitlteens nedsättande, erkänt, att de icke betrakta sig såsom sanna folkombud. Och dermed torde äfven det andra påståendet, att de sakna nödiga egenskaper för ett så magtpåliggande kall, få anses bevisadt. En hvar, som för öfrigt tviflar derpå, må taga kännedom om den politiska litteraturen i Sverige under de sista decennierna, då han skall få se ständernas många fel uppräknade, ja! stundom till och med betraktade under ganska starka förstoringsglas. Att handlägga ekonomiska frågor äro de så mycket mer obefogade, som härvid, enligt det föregående, olika samhällsklassers ofta stridiga intressen måste afgöras, hvarföre svaret är beroende af den svarandes ställning i samhället. Hvad opartiskhet kan man då vänta af representanterna för några samhillsklasser allena, och hvad sakkunskap har väl en sådan församling, hvars ena fjerdedel dessutom icke behöfver äga ens det ringaste målt af kunskaper, och en annan endast kännedom om himmelska ting, hvilkens bestyr med verldsliga saker inverkar hindrande på hans hufvudsysselsättning och snarare är ett fel, än en förtjenst. Man kan icke en gång fordra, att Regeringen skall meddela ständerna sina lagförslag, för att inhemta deras råd och verka på folkets öfvertygelse; ty då ministrarne, i sin egenskap af ministrar, icke äga säte i något enda riksstånd och då för öfrigt deras förslager måste, i följd af ständernas välberäknade arbetssätt, på fyra eller rättare fem olika ställen förklaras och försvaras mot talare, mer utmärkta för sin käckhet och sin stridslystnad, än sin visdom, skulle denna åtgärd medföra mycket obehag och ringa nytta. Vi hafva derföre i det föregående icke vidrört ständernas åtgörande i ekonomiska frågor eller deras så kallade önskningsmål, emedan deras tanka, enligt eget medgifvande, icke behöfver öfverensstämma med allmänna opinionens vilja, hvarföre de äfven lofordat vid en riksdag det, som de fördömt vid en annan. Då således den nuvarande stånds-representationen alldeles icke kan understödja ministeren i dess arbete för landets väl, åligger det ministeren, om den vill förtjena landets aktning och tacksamhet, att söka tillvägabringa en verklig folkrepresentation. Den bör öppet erkänna representationsreformen, såsom ett nödvändigt vilkor, om alla öfriga reformer skola blifva nyttiga och rättvisa. Anser den för sin pligt, att verkställa dessa reformer, måste äfven dess skyldighet vara, att förskaffa sig det nödvändiga medlet för att lyckas, Det är icke nog med att vilja reformerna, utan man måste reformera så, att ingens rätt dervid lider och ändamålet vinnes. Kunde ock en minister på egen hand utföra en så beskaffad reform, kan han likväl först genom en sann folkrepresentation erhålla visshet Om, att han lyckats. Ämnar ministeren derföre framgent bibehålla sin uteslutande lagstiftningsrätt, fordrar pligtkänslan så mycket mer, att folket, som afstått från sin rättighet, må genom sina ombud kunna öfvertyga sig om, att skänken icke användes till gifvarnes förderf, om ock ombuden i detta fall endast kunna verka genom opinionens magt. I händelse likväl en verklig folkrepresentation skulle komma till stånd, hvilken ministeren måste erkänna för ett sannt uttryck af folkets känslor och tankar, så torde ministrarnes rättskänsla förmå dem, att som faddergåfva gifva den nyfödde det arf, hvaraf de hittills varit förmyndare; ty hvilket är vigtigare för en hederlig menniska, att uppfylla sina pligter eller att i fullaste mått åtnjuta sina rättigheter? Hvilken af dessa handlingar bör väl föredragas, om de ömsesidigt utesluta hvarandra, om, såsom här, rättigheternas begagnande gör pligternas sanna uppfyllande omöjligt? Ar det någon uppoffring att afstå från sådane rättigheter? Ar det icke tvertom en moralisk vinst, att icke vidare inledas i frestelse? — Men denna sak kunna vi alldeles lemna å sido, då den icke har något infly-.