Aftonbladet – 30 mars 1847, sida 2

räknas för en vanheder, sorn han anser sig böra aflvå, att stå i spetsen för en konservativ veckoskrift: likasom om något arefullare och bättre gåfves för en kristligt sinnad man, än att fäkta för ordning och säkerhet? Ar et väl skick och skäl, att sedan en annan af våra utmärktaste, hr Wahlström; helt nyligen låtit genom Dagl. Allehandas tribun förstå, att han alldeles icke vore med om den nya Upsalaorganen, så följer vår icke mindre rotfaste Angeldorff genast hans exempel och förnekar Hermoder. Hvart skall saken omsider taga vägen, om folk fortfar på detta sätt? Månne den dag skall komma, då sjelfve Palmblad annonserar sig för ingen del vara utgifvare af den Palmbladska läsningen, och att ett fullkomligt misstag existerar i publiken om denna läsnings egenskap att vara till för bildning och nöje? Skall Björnstjerna stiga upp på riddarhuset med ett protokoll i handen, hvaraf han bevisar, att han alldeles icke sagt och skrifvit hvad grefve Björnstjerna sagt och skrifvit? Till slut lära vi få upplefva, att en Schröder, en Carlsson, en Bring offentligen förklara sig vara allt, utom Schröder, Carlsson och Ebbe Bring. Men skulle det verkligen komma ända derhän, att äfvenledes hr von Hartmansdorff uti ett diktamen ingår till rikets ständer med anmälan, att han icke är v. Hartmansdorff, då — — Då stundar domen; ty längre kan verlden icke gå. Men vi tro i det längsta, att sakerna ej bringas till denna ytterlighet. Det gifves nog bedröfligheter i Sverige, utom att göra sig sådana föreställningar, som vi räkna för fullkomligt imaginära. — I anledning af det i landsorten utkomna ryktet, att falska Vermlands provincialbankssedlar äfven å 2 rdrs valör nu vore i omlopp, har nämnde banks styrelse, enligt hvad en kungörelse på första sidan af detta blad utvisar, tillkännagifvit, att något sådant hittills ej hefunnits ega rum. Sannolikt är väl förhållandet enahanda med ryktet om falska tior af samma banks sedlar. — Något om Elgjagt. Uti Eskilstuna Allehanda läses fölande: Såsom allmänheten erinrar sig, nämnde vi och de andra bladen några ord om en af H. KH. H. Kronprinsen, i sällskap med åtskilliga medlemmar af corps diplomatique, för kort tid sedan företagen elgjagt några mil härifrån, dervid tvenne elgar skjötos. Berättelsen om denna jagt just då föreföll något hvar litet oväntad att höra omtalas, enär en kongl. förordning, ej äldre än sedan den 44 Oktober 4836, vid vite af 6 rdr 32 sk. förbjuder, eho det vara må, att fälla högdjur på andra tider än från den 4 Augusti till och med den 30 November. Elgarne äro imedlertid långt för detta konsumerade, men ett litet och rätt pikant efterspel af jagtpartict har just i dessa dagar inträffat, i det kronobefallningsmannen i distriktet, hr Mellin, till sin förman kronofogden ingått med en ödmjuk förfrågan derom, huruvida, sedan kändt blifvit att Sveriges thronföljare, åtföljd af en mindre svit och sällskap, inom hans distrikt under i lag förbjuden tid deltagit i fällandet af tvenne clgar, han skulle till först blifvande ting H. K. H. Kronprinsen inkalla, att i saken svara. Svar härå har från kronofogen ej ännu ankommit, men är han en lika minutiös man som länsmannen synes vara, så lär kallelse å FRSK. H. ej uteblifva. Saken kan, som man finner, ej då rubriceras såsom civilmål, hvadan ombud för H. K. H:s räkning ej kan uppträda. Salig Carl XI — glorvördigst i åminnelse — var! under sina unga dagar ute för ett lika beskaffadt äfventyr, samt underlät dervid ej att inställa sig inför tinget att svara på kallelsen. bogsera