Aftonbladet – 29 mars 1847, sida 2

Ne ER PR RO ST VPN 2 tida sjelfständig ställving. Vi hade tänkt att erhålla utrymme för införandet af ett utförligare utdrag ur detta tal, och derföre hittills uppskjutit att omnämna den ifrågavarande sammankomsten; men då en mängd andra artiklar i alla fall vänta, ha vi nu blott i korthet kunnat nämna det. 70 KONSTNÄRSGILLET. 7 Då lässren förmodligen fästat sin uppmärksamhet vid de v ckra minnesord öfver Tegner, sf hr komminister G. H. Msllin, som, på begöran benöget meddelade. funnos införda i gårdagens Aftonblad, avs: vi för ett nöje att i dag äfven kunna meddela de s. k. inledningsord, bvarmed ordföranden för Konstnärsgillet, hr doktor Wetterb-rgh, öppnade minnesfesten i tisdags, jemte ett par af de vid tillfället afsungne minnessångerna: Som Konstnärsgillets ordförande är det min pligt att öppna hvarje sammankomst och således äfven denna. Det finnes inom hvarje tid en idt, som knappast bemärkt, men dock kraftfull går fram genom folken och lik en magnetisk ström rigtar hvarje sinne mot en punkt — en sådan kalla vi — en tidside. Vår tid har behof af en förmedling, en sammanslutning, icke blott mellan interessen, utan också mellan känsla och tanke, dikt och sanning, mellan vetenskap och konst Och den sednares alla arter inbördes. En sådan tanke ligger till grund för detta Gille, som således är ett tidens barn; men icke ett af dessa, som genast fullvuxne kunna leda den moder, som fostrat dem. Det finnes väl ännu inom litteratur och konst.några mästare qvar, hvilkas snille länge blommat och burit rika frukter; en och annan ur denna, allt mera trånga krets hedrar äfven vårt Gille med sitt deltagande; men tundt omkring dem vexer upp ett nytt slägte, som här sökt en föreningspunkt för sin utveckling. Det är en trädskola, der de unge, som ännu behöfva vexa, stödde mot hvarandra, i frid kunna slå ut sina första blad, der konst och vetenskap, det sköna och det allvarliga byta ympar med hvarandra. Det är nemligen till inbördes vinst, som en renteförsäkring i bildningens verld, Konstnärsgillet uppstått och fortfar. Men en sådan förening uppträder också utan andra anspråk än på öfverseende. Den har ej ännu pröfvat sina krafter, den känner dem således icke sjelf; men dessa krafter -äro dock. unga; och hvad de ej äro i utveckling kunna de blifva om Gud så vill. Gillet firar i dag en fest till minne af namn, som på skiljda vägar kommit till samma mål — grafven och odödligheten. Redan förut har man på minnets altare nedlagt dyrbarare offer än dem Gillet kan erbjuda. Likt en yngling, som ej eger mera än sitt friska sinne och sitt varma hjerta, träder det unga Konstnärsgillet in i ringen och lägger en. enkel krans vid altarfoten. Ingen må förakta den blyga gärden. af beundran och tacksamhet; vi gifva allt hvad vi hunnit samla, de vackraste blommor vi funnit på den korta vandringen i ljusets förgårdar. Med dessa ord får jag öppna den lika enkla som anspråkslösa festen. INTRODUCTION. Emellan Förr och Nu sig hvälfver minnets bro Af idel stjernor bygd, en Bifrost öfver verlden, Och allt hvad tiden kan i handling eller tro På denna ljusa stig har börjat pilgrimsfärden. Den tanken är dock hög: att intet skönt kan dö. Gestalten skiftar om, men andan är den gamla; Naturens rotskott gro och med ett vingadt frö Sår konsten ut sig sjelf, då menskofunder ramla. C. A, Wetterbergh. E. TEGNER. Florhöljd på Pinden Frithiofs-sångarens harpa nu står; Endast af vinden Klagande suck genom strängarna går. Aldrig der ljudar Sången, den herrliga, höga, mot dig: Vandrande Gudar Vinkade sångarn från jorden till sig. Ensamt i Norden i Hörs dock ej saknadens suck ur hvart bröst; Vidt öfver jorden Höjer en klagan sin sorgliga röst. Men i Valhalla Skimrande guldport högtidligt slås opp. Gudarne alla Fröjdas och le med Ejnheriars tropp. Toner, ej hörda Förr i den vigda, den helgade rund, Plötsligt bli förda Dit uti nattens högtidliga stund. Brage och Balder Kommande Gästen till möte ses gå, Följda af skalder Som de förstummade harpor ej slå. Bägaren räcker Idun den kära den vänliga Gäst. Guldharpan sträcker Ljuslockig Brage åt honom dernäst. Främst der i ringen Ljuder nu Nordiske Skaldkungens sångKlage då ingen Att han till Gudarna ställde sin gång! S. 4. Hollander. P. WICKENBERG. Med bitter smärta Svea florbehöljer Din urna, store konstnär! Fast din graf, Liksom ditt lif, på utländsk jord sig döljer, Din lager dock är vår, är Skandinav. Den växte ut uppå den södra jorden; Men dock den stammar, liksom du, från Norden. Du färgernas, du ljusets skald, din ära, Likt polens sken, på hvita drifvor låg.