Aftonbladet – 29 mars 1847, sida 2

samhet och harm. Hans möte härunder på heden med Lear.är af -kakande skönhet och af vild, mäktig effekt. Mzd stor psykologisk skarpsinnighet har Shåkespesre här låtit Lears vansinnighet.— under betraktande :af-den diktade galenskapen — tag en fixerad form. -O:verallt stå situationerne emot hvarardra i detta dr:ma, hvilande på en dup kännedom af de krafter, som röra sig i och heherrska mennskobjertat. Gloster, heröfvad synen till följe af sin oäkta sons elskhet, får i den äkta, den af honom hitintills f: rföljde, misskände sonen, det stöd och den ledare hans beklagansvärda stöllning så högt påkallar. De ömsesidiga och sonliga känslorn , öfverlemnade endast åt naturens egen; enkla ledning, återtaga på sådant sätt sin ordning. Tvenne andra karcskterer, äfven kontraster om men så vill, jarlen af Kent och bhofnarrn, böra icke förbises vid en tablå af d:ttastycke. I den ene har Shakespeare framställt den Iugna, allvarliga, karaktersfasta prosan hos en man, som vet hvåd han vill och som har en fas! vilja; då han i hofnarrnp låter samma bestämdhet i medel och mål uppträda; men utrustadt med skömtets, satirens och humorns bjellerkåpa, vittnande om en rikt begåfvad natur, på d vupet lidande, till och med sjuklig. men i de rapsodiska formerna, af en: outtömlig, om ock fragmentarisk, ständigt blixtrande, poetisk intelligens. Om man närmare granskar desses, jar!ens af Kent och hofnarrens, ställning till Lear, finner man äfven här samma skarpsynta beräkning i anläggningen, som i det öfriga. Kent är den ende, som -dristigt höjer sin varnande stämma emot Lears -be:lut att nedlägga kronan och dela riket mellan döttrarna, i följe hvaraf den vredg-de Lear förklarar honom fågelfri, i höndelse han efter tio dvgn finnes qvar inom landet. Förklädd följer Kent imedlertid sin konung och öfvertar helt och hållet ledningen af honom ifrån den stund hans förmåga upphör att kunna leda sig sjelf. H-fnarren deremot uppträder först sedan riksdeningen är verkställd, och följer Lear med dräpande, bitter satir, med sönderslitande, gisslande humor, ända till det ögonblick Lesrs vansinnighet tagit en bestämd riktning, då han på en gång försvinner ur stycket. Kent, skulle man kunna säga, representerar det lugna, på rent praktisk grund hvilande förstand:t, som, om än fågelfritt för den und r vansinnighetens dimmor allt mer och mer hemfallande Lear, likväl troget följer honom som en regelbunden, den krönta, men fallna myndigheten alltid försvarande och skyddande kraft. Denna förståndets trohet belönas slutligen äfven på ett sannt och öfverraskande sätt, derigenom att skalden låter Lear kort före sin död igenkänna det, och med detsamma äfven erkänna det. Hofnarren, som visar sig först sedan Leer vidtagit den åtgärd, hvars resultater blifva så sorglig), är egentligen ej annat än vansinnighetens förebud, personifikationen af den fantastiska brokighet i sinnesstämningen, som bör föregå en total förmörkelse i den, och hvars roll måste upphöra, Så snart sjukdomen antagit bestämd karakter. Dialogen, språket, ideassociationen äro fullkomligt äkta Shakespearska. I dem djupa, hänförande smärtan möter man här icke det sentimentala pjunk, som förtjenar kallas sjukdom. Det komiska partiet, om man ens kan kalla narrens uppträde så, bryter öfverallt igenom och bestrålar taflan, men icke såsom ett alldagligt, modernt rolighetsmakeri, utan såsom en sublim kontrast inom sjelfva naturen. Den äkta humorn i Kung Lear blixtrar fram likt den bleka halfmånens horn vid randen af en svart stormsky,; likt en brokig regnbåge, gungande öfver en syndaflod. Vi hafva förut yttrat några ord om sceneriet och spelet. Särdeles utmärkt är i förra afseendet heden i andra akten; och skulle någon finnas, som icke hört eller sett ett uppror i naturen, der alia elementer liksom störta tillsammans öfver den i ett inre uppror sönderslitna menniskan, så rekommendera vi åt honom detta förskräckliga nattstycke. Hr Torsslows mästerliga spel såsom kung Lear vore ensamt tillräckligt att göra stycket förtjent af publikens uppmärksamhet; men nu utföras äfven de öfriga rollerna i allmänhet ganska väl. Hr Stjernström -(hofnarren), br Malmström (Glocester), hr Zetterholm (Kent), hr Swartz (Edgard), och hr Björkman (Edmund) visa hvarje, i sitt slag, mycken artistisk skicklighet. M:llerna Frösslind, Lindmark och Bergnehr, såsom Gonerill, Regan och Cordelia, hafva utan tvifvel förtjenst, äfven om man skulle kunna önska, att de i sitt spel inlade något mera lif och passion. —d— ————— svveeraeseej — Bland de föreningar, som på sednare tider bildat sig för ädlare ändamål än att blott roa sig, är äfven den s. k. Typografiska Föreningen, en af hufvudstadens boktryckeri-konstförvandter sinsemellan stiftad bildningscirkel. Denna förening firade i går åtta dagar sedan en liten fest, till hvars bivistande den hade inbiju