Aftonbladet – 19 mars 1847, sida 1

Menniskan, säger en vältalig filosof, är i sanning för svag alt icke gifva vika för frestelsen, när den helt tillfälligt visar sig; men hon gifver vika för den, emedan hon är döfvad aj passionen, och i det ögonblicket glömmer skilnaden mellan den lastbares och den dygdiges tillstånd, hvilket under lugnare stunder framstår för henne med ett inflytande, hvars välde hon med glädje erkänner. Om denna skilnad — endast sjelfva känslan, hvarmed den skuldfrie och den skyldige blicka tillbaka på de år, som försvunnit af deras ärofulla eller vanh2derliga lefnad — oupphörligt kunde sväfva för själen, är det föga tänkbart, att sinnets alla förförelser och ögonblickliga nöjen skulle kunna herrska hos den, som ser hvad de goda äro, ifven under dessa motgångar, som verlden anser för d2 sargligaste, och hvad de brottsliga iro, äfven midt under deras nöjen, utan att jaga I btänkand2 hvad de måste vara, när lessa korta och vämjeliga njutningar hafva ipphört. Vår hjelte vaknade i all den vämjelse, som fterföljer utsväfningen, förökad genom utsig.en om e2 snar undergång. Hans ansigte och vänder brunno af feber; hans strupe var torr, ans tunga tjock och oren, och hans flammanle ögon tycktes firdiga att falla ur sina gro-; par. Han hade nu för första gången förlorat penningar. En polisbetjent var den enda person utom honom i rummet. Driven al förviflans raseri, störtade den vilsefarande unge mannen fram, fattade tag i den andres. strupe ch utropade under ett fånigt skratt: pBof, gif mig tillbaka mitt guld!