Aftonbladet – 16 mars 1847, sida 2

LITTERATUR. Samlade arbeten af Carl Fredrik Dahlgren; utgifne eter författarens död: 4:sta delen, Stockholm hos I. Mercus, 4847. 306 sid. 8:o, å 2 rdr 42 sk. bko. Hvad ryktet länge omtalat, och hvad man på grund häraf med begärlighet vintat, har slutligen nu kommit i allmänhetens händer. Dahlgrens poesi var ifrån början kär för svenska ungdomen genom sin utmärkta friskhet, klarhet och firgrikhet. Ehuru utgången från fosforismen, besatt D:s lyra en ton af naturlig och osökt glädje, som på en gång skilde den från de öfrige inom Upsalaskolan, och likväl derjemte, oaktadt den nästan obegränsade ysterheten och frih ten, höjde den vida öfver åtskilliga andra, yngre munterhetsskalder (såsom Wadman och v. Braun) genom en större rikedom i uppfinn ngen och en godmodighet i bottnen af satiren. Första delen af hans arbeten, som nu skådat ljuse?, innefattar en stor samling lyriska dikter. Flere af hans förträffiigaste stycken, såsom Mollbergs Epistl.r och Rosenfesten, finnas icke ännu hir. Vi önska således, att fortsällningen af utgifvandet ej måtte dröja, isynnerhet som allmänhetens begärlighet efter det hela till en ster del beror på hoppet alt så fort möjligt erhålla det bästa skalden lemnat. Editionen företrädes af en lefradsteckning öfver Dahlgren, författad af br ÅA. I. Arwidsson, en af den aflidne skaldens närmaste, trognaste vänner; fölaktligen ganska väl qvalificerad till företaget. Säkert skall ingen utan intresse läsa denna teckning öfver en men, som på sin tid vigtigt nog ingrep i svenska poesiens utveckling. Dahlgrens enskilda lenadsöden framvisa väl ingenting af särdeles betydenhet. Förhållandet emellan honom och Sonden innefattar imedlertid någonting innerligt rörande, i afseende på den sednares egenskap att vara sin väns trofastaste korrektor, både i lefvernet och auktorskäpet. Dahlgrens lilla strid med konsistorium 4828 saknar också ej sin lärorika sida. Dåvarande erkebiskopen hade nemligen tyckt, att D:s skriftställeri vanärade det kall (såsom prest), författaren beklädde,. En skarp näpst åsyftades ålltså; men den slutades med nigra vänliga föreställningar, antecknade i konsistorii protokoll). Följden blef, att D. kort der) I sammanhang härmed står ett litet uppträde, någon tid derefter, hvilket tecknar Dahlgrens fintliga lynne. Det är, eller var åtminstone fordom brukligt i Stockholm, att det underordnade presterskapet gemensamt gör sin s. k. nyårsuppyvaktning hos kyrkoherden i församlingen. Vid ett sådant tillfälle inom Sterkyrkan uttalade pastor en serskild önskan till en hvar af de besökande, samt erhöll dervid vanligen svaret: ; har äran önska N. N. detsamma Sist x pastor sig till Dahlgren, och slöt med att har måtte framdeles, bättre än hittills, iakttaga ståndets värdighet! Dahlgren svarade, med den enfaldiga och godmodiga uppsyn, hvilken han så oförstätdt kunde antaga: jag har äran önska N. N. detsamma (Not i Ufandstocimingen.)