Aftonbladet – 13 mars 1847, sida 2

framskridandets sak, och att man icke kan vara nog !örsigtig i detta hänseende. Mcn får då se, så snart representationskommitteens förslag och dertill hörande reservationer blifva justerade, i hvad mån det ena eller andra uthåller pröfningen från här angifna utgångspunkt. Imedlertid begagna vi här tillfället att i förbigående citera några reflexioner öfver samma ämre ur en artikel i Götheborgs Handelstidning, utan att vi derföre precist till alla delar vilje underskrifva densamma. Författaren af nämnde artikel anser nemligen, att Regeringens afsigt med kommitteens tillsättning och valet af dess i enskildt intima förhållanden till statsrådspersonalen och hofvet stående pluralitet varit att tillvägabringa ett förslag, som kunde paralysera opinionerna för norska representationssättet, 4840 års riksdags förslag till nationa representatlionins ombildning, samt de två förslag, som borgareoch bondestånden 1845 förklarade såsom uttryck af sina meningar. Det har härvid gått, som det alltid går med konstigt sammanväfda politiska planer, hvilka icke grunda sig på folkopinionernas ståndpunkt och den utveckling, som tidsandan och tidens behof gifva åt tänkesätten, utan deremot endast åsyfta enskilda hugskotts genomförande. De hafva strandat mot det allmänna, sunda förnuftet. Den stund måste komma, då ingen blef rätt belåten med de andra och sig sjelf — och så har man nu ett arbete, som icke kan tillfredsställa hvarken Regeringen, nationen, de gamle Stånden, eller sjelfva de intressen, på hvilka man hade ämnat stödja sig för genomförandet af sina maktkonserverande och inflytelseförstärkande planer. Det vissa är nu, att hela arbetet, om det öfverlemnas Rikets Ständer, utan en åtföljande regeringsproposition, lämpad efter tidsförhållandena och allmänna tänkesättet, blifver af dem behandladt ,säsom af intet värde, och att, om en proposition måste göras, regeringen deri får göra vida större eftergifter, än den eljest behöft, åt allmänna tänkesättet, för att kunna öfvertyga dtta, att den icke hyst den afsigten att kringgå nationens rätt och fördel. Hvad som mest af allt torde hafva skadat Regeringen, är otvifvelaktigt den på flera anledningar grundade, nu temligen allmänna tro, att hon åsyftar en makt i beskattningsoch penningeväsendet, som alldeles icke är förenlig med våra urgamla lagar och nationens käraste, dyrbaraste rättigheter. Hon har svårt att öfvertyga någon, det vissa bemödanden i kommittten samt igenom pressen icke utgått ifrån en sådan tanka. Sjelfva det så kallade jemkningsförslagct, om det är sådant, som Allehanda berättat, synes bestyrka det; ty det ser ut, som om minoriteten, för att vinna några obetydliga förbättringar i det tillbråkade tvåkammarsystemet, misstrott möjligheten att lyckas, om desse icke köptes för uppoffringar af beskattningsrättens-odelbarhet. fa AE — Posttidningen för i går har ändtligen upplåtit sin mun till förklaring öfver detiMinerva uppstölta ryktet, alt samma tidning varit serskildt besoldad af de konservative. Det är en insändare, en man, som komplett känner detta förhållande,, heter det, hvilken derom pvelat !lemna all den upplysning, som kan behöfvus för att bedöma sakenp. Upplysningen består nu deri, att några personer, som sistlidne sommar hört omtalas den förlust, som Postoch Inrikes-tidningen, i anseende till det dryga arrende, hvilket, som bekant är, fästats vid dess utgifning, tillskyndat hr Wallmark, och i förmodan att han af denna orsak skulle föranledas att hos Sy. Akademien vid årets slut anhålla om kontraktets transporterande på annan person, förenade sig sistlidne höst om en skänk till den förtjente åldrige Litteratören, till vedermäle af deras aktning för hans långvariga bemödanden såsom politisk auktor, hoppandes att han, genom detta bevis af flere medborgares gillande, skulle finna sig föranlåten att qvarblifva vid redaktionen. Det öfverenskomna beloppet remitterades till hr W. utan att nägot enda vilkor uppställdes, och utan att något enda löfte af honom gafs. Insändaren förklarar imedlertid, att de, som vilja, kunna återfå sina penningar, om derå tillsäges å Posttidningens byrå; och sedan så många, som vilja, åtartagit sina andelar, återstår åtminstone en, som värderar herr kanslirådet Wallmarks mod och ghärdighet, att under motgångar af flera slag strida mot de radikala lheorier, som så allmänt ogillas, men mot hvilka så få våga uppträda., Således var det i alla fall sannt!!! Ack! så många roliga och kuriösa saker ändå nu för tiden komma fram i dagsljuset! Det återstår nu att se, huruvida Minerva återkommer till denna sak, eller om den numera är nedtystad. Hvad hr Wallmark beträffar, så har han i allt fall REA RE ER nr