Aftonbladet – 13 mars 1847, sida 2

tankan, att hon skulle öfvergifva honom oci blifva en annans brud. Hvad var då mera na turligt för en med hans starka finkänslighet i att hålla sig undan från det ställe, der ha trodde sig vara så vanhederligt behandlad — der hans käraste förhoppningar hade blifvit för härjade — der hans egen Isabella hade i all männa tidningar erkänt sig vara en förräder ska, utan spår till de ädla grundsatser, hvar med han trott hennes karakter vara utrustad Sådana voro Isabellas tankar, och de sårad henne likt ormsting — hvarje sting med el hulling. Men hon teg dermed. Inom några dagar blef hon så pass återställ från sitt illamående, att hon kunde föras til slottet. Der satt hon nu i sin lilla kammar: från morgon till afton, och icke sällan från af ton till morgon, i det hon gaf luft åt sin smärt och betraktade vikens blåa böljor, på hvilk; hon trodde att hennes älskare för alltid gun gat från Secilien i en frivillig landsflykt Ack! Hvad var nu verlden för henne? Hvil ken skönhet lig för henne i jordens mest in tagande scener, när den, med hvilken allen hon älskade att dela dess tjusning, hade för svunnit — för att aldrig återvända? Hvad va för henne sommarens prakt och de vexlandi årstiderna? Hennes öde var förmörkadt; in gen stråle kunde skina öfver det; hennes sjä skulle lefva i en vinter, hvars efterföljande vå endast kunde uppgå bortom grafven. Qvinna Sådan är din lott, när pelaren fallit, kring hvil ken dina känslor, likt murgrönan, hafva sling rat sig! Hertigen af Calenghi var ur stånd att an: orsaken till sin dotters bedröfvelse. Hon nä stan hvarken åt eller sof. Med sin vanlig: menniskokärlek, tillskref han egensinnighet or saken till hennes uppförande och bekymrade sig föga derom. Det var sällan som en väl villig känsla vaknade i hans förderfvade hjerts — Om han ens hade något hjerta — äfven för den milda, den hängifna, den sköna Isabella Hvad felas dig?, sade han vresigt till henne en dag, när hon satt vid fönstret. Har markisen varit mindre uppmärksam än vanligt ?)