Aftonbladet – 13 mars 1847, sida 2

Article Image
det icke bör blifva svårt att komma öfverens derom. Det finnes nemligen en grundsats, hvilken vi för vår del betrakte såsom den orubbliga utgångspunkten för den svenska statsrätten — och utan tvifvel äfven för hvarje annat samhälles, som skall kunna kallas representatift icke blott till skenet, utan i verkligheten — och denna grundsats är, att lika mycket, som samhällets bestånd erfordrar enhet och kraft hos dess styrelse, åt hvilken derföre tillräckliga attributioner i detta hänseende måste vara öfverlemnade, lika angeläget är det å andra sidan, att den yttersta makten hvilar i folkets hand, genom rättigheten att hafva beskattningsrätten och statsanslagen i sin hand och att sålunda i nödfall kunna, genom dessas nedsättande eller afslag på regeringens propositioner, i tid stäfja en styrelse, som af fifinga, egensinnighet, kortsynthet eller maktbegär ville följa ett system, stridande mot allmänna tänkesättet. Men för att åstadkomma denna garanti åter, iså att den må blifva verklig och ej blott illuIsorisk, fordras oundgängligen två vilkor; det ena: latt representationen skall hafva i sina händer jatt utöfva denna makt; det andra: att denna representation är så sammansatt, att den är utgången frin folket, och så sjelfständig, att regeringen icke kan, på något annat sätt än genom moralisk inflytelse och på grund af allmänna tänkesättets förtroende, rida öfver majoriteten. Utan det att en tid af sexton års kamratskap i striden för de liberala grundsatserna bevisat, att Dagligt Allehanda och Aftonbladet alltid i hufvudsaken varit ense om denna hufvudgrundsats, så finne vi en ytterligare bekräftelse derpå i Allebandas artikel för i går, och det bör således äfven blifva ganska lätt att komma öfverens om tillämpningen. Det är med denna förutsättning, som vi anse oss jemväl uttala Allehandas mening, då vi bemärke, att med alla de brister, vår nuvarande representation äger, och ehuru lydigt verktyg den än i flera fall visat sig vara i den förra regeringens hand, så ligger dock i i den nuvarande ståndsinrältningen — så förhatlig den än är i många hänseenden, såsom ett hinder för utvecklingen — en möjlighet att stäcka ett öfverdrifvet penningebegär från hofvets och byråkratiens sida; ty, antaget att en styrelse, som hufvudsakligen ligger :n på erhållande af en ökad budget genom intrigens makt vid tillsättningen af det förstärkta s atsutskottet, lyckas få några rösters pluralitet för bifall till anslag, hvilka borgareoch bondestånden, som representera majoriteten, vägrat, så blir resultatet åtminstone alltid, att folket kan tydligt se om regeringen med ett sjelfviskt system trotsar allmänna tänkesättet, och om penningarnas erhållande ligger den mera om bjertat, än majoritetens förtroende. Vi-serligen är detta en ringa tröst för folket, när det miste slippa tili pungen; men det medför åtminstone reaktionen af en moralisk stimulus, som icke kan undgå alt bära frukt i en mera bestämdt uttalad vilja jen annan gång. Det kan då hända, såsom vid 41840 års riksdag, att majoritetens åsigter göra sig gillande i förstärkta statsutskottet cmot en opopulär styrelse, och lemna densamma en varning, af det om också lindriga, likväl direkta och imponerande slag, som t. ex. voteringen om kabinettskassan. Vid detta förhållande, ech då det dessutom ej lärer böra bestridas, att folkets fördel, men icke regeringens, utgör statens ändamål; att regering och förvaltning ytterst måste betraktas blott såsom medel till detta ändamål, och att en folkrepresentation hufvudsakligen är till för att uttrycka fulkets vilja, icke regeringens, som har tillfälle att utöfva sin vilja genom den verkställande makten; vid detta förhållande är det klart, att hvarje förslag till representationsreform, som kunde lemna regeringen en större utsigt, än den nu äger, att kunna disponera eller be mäktiga sig majoriteten för anslagsfrågorna, eller att minska den kontroll, som folket bör äga öfver regeringssystemet genom makten att kunna nedsätta eller vägra anslag, omöjligt kan .medgifvas af dem ibland pressens organer, som I . . Få vilja utgöra väktare för rättstillståndets och

13 mars 1847, sida 2

Thumbnail