Aftonbladet – 13 mars 1847, sida 2

När vår hjelte kommit ned i kajutan, som var liten, men vacker, märkte han en man med en tung jernkedja i hand. Nåväl, Paulo, sade kaptenen på italienska, är du färdig att öfverl mna åt vår gäst de titlar och äretecken, som passa hans nya ställning ? Hvad menar ni, signor? sade Allan hastigt. Hvar är doktorn? Ha! Ha! utropade kaptenen lustigt. Doktorn! Hå! Jag tror, han håller på att göra piller. Men under tiden skulle ni kanske vilja nedlåta er att roa er med dessa prydnader. Paulo, hit med äretecknen!s Vid dessa ord fattade kaptenen tag i Allans venstra arm och skrattade, så att hela tandraden syntes. En förskräcklig misstanke b-mäktigade sig den unge mannens sinne. Hade han då blifvit narrad? Han hade intet försvarsvapen utom sin ridpiska; med det tjocka skaftet slog han kaptenen trenne gånger på örat, så att denne slutligen föll på golfvet. Inom ett ögonblick var han omringad. Ett dussin pistoler rigtades mot hans hufvud. Motstånd tjente till intet; han var öfverväldigad. — Paulo fängslade honom med fjettrar, och sedan instängde han, utan vidare ceremoni, fången i en liten mörk cell. XVI. KAPITLET. At regina, gravi jamdudum saucia cura, Vulnus alit yenis, et ceco carpitur igni. — Herent infixi pectore vultus, Verbaque; nec placidam membris dat cura quietem. Viryilius. Vår bjeltes försvinnande förorsakade inga vanliga känslor i Casa dei Pazzi. Grefven var alldeles förlorad i de mest aflägsna gissningar, angående den troliga orsaken. Tjufvar? Nej; det kunde det icke vara, så nära staden och på ljusa dagen. Mördare? Omöjligt; hvem skulle kunnå hafva hyst illvilja till den godhjertade främlingen? Så snart som Isabella blef underrättad om händelsen, fann hon ingen svårighet i att förklara allt på sitt eget vis, Han hads fått den