Aftonbladet – 11 mars 1847, sida 2

ning efter det antal örlogsfartyg, som för närvaranle plägar finnas vid brobänken i Carlskronas hamn; ri hafva gjort vår efter ofvannämnde uppgift af den committ, om hvilken förut är nämndt. Häraf oliketen i summorna, då vi, såsom ofvan synes, hafva ippgifvit det bristande antalet af läkare till 445, nen förf. till blott 50. För att finna utväg till minskande af denna deicitnummer har förf. gått en genväg, den det vore inskligt att man kunde följa, men hvars begagnanle vi icke våga tillstyrka. Det föreslås nemligen, tt antalet af läkarne på linieskepp och fregatter kall nedsättas, på de förstnämnda ifrån 3 till 2 och Då de sednare från 2 till 4. Svårligen tro vi detta unna låta sig göra, isynnerhet under krigstid; ty let vore allt för mycket vågadt, att låta de större fartygens sjukvård hvila på endast en persons krafler och existens, om än omständigheterna vid en och annan öfningsexpedition till tempererade luftstreck kunna medgifya hela läkarevårdens bestridanle åf bioll en läkare. På samma grund som vi rttrat oss om behofvet af 2:ne läkare för en korvett om den skall kunna anses tillbörligen utrustad) måste vi här yttra oss emot författarens förslag. Det ulltid högt talande behofvet af besparing har här tått för förf. och bevekt honom till ett förslag, som orde vara långt mindre antagligt, än den genom less antagande uppkomna besparingen, skulle blifva af serdeles betydenhet. Det förslag, som i sammanhang härmed framställes om antagande af en apotekare, hvilken på pn och samma gång skulle vara biträde åt läkaren och dessutom proviantförvaltare, torde äfven möta sina betänkligheter. Om ock beggedera bestyren skulle kunna medhinnas af en person, inse vi dock för öfrigt icke någon särdeles fördel af att läkaren får detta biträde, annat än den, att han derigenom sjelf får en lättnad t en del af sin befattning, nemligen den med medikamenternas omvårdnad och distribuerande. Något väsendtligt biträde i sjelfva läkarevården torde läkaren eller läkarne om bord icke behöfva, om de nemligen sjelfva få vara vid helsa; faller åter läkaren ifrån, eller hindras af sjukdom att besörja läkarevården, tvifla vi så mycket mera att denna kan bestridas af en apotekare eller hvilken annan som helst, i den praktiska medicinen icke hemmastadd, som det är en känd sak, att fåkunnig läkare gör tufvig kyrkobacke, eller att den okunnige, undantagande i de fall der han endast håller sig till de oskyldigaste medlen, mången gång mera skadligt än nyttigt invårkar på sjukdomsprocessen; ty det är ej nog att känna läkemedlens pharmaceutiska beskaffenhet, man måste äfven känna deras therapeutiska och känna sjelfva sjukdomen, för hvilken de skola användas. Apotekarens hela therapeutiska verksamhet, i fall den erfordrades, skulle då endast kunna röra sig inom den trånga sferen, der tilläfventyrs Laxantia, Emttica, V.sicatoricr och Hirudin:s vore indicerade, så vida han nemligen äfven häruti alltid skulle finna det rätta; och det vore alltför litet till fyllande af den enligt författarens mening umbärliga läkarens plats. De sjukdomar, som förekomma om bord på fartyg, äro ock merändels temligen likartade och enkla, så att någon invecklad receptur icke mycket torde behöfva komma i fråga. Vi reda oss i våra dagar med ganska enkla recepter — och utan tvifvel botas de sjuka icke sämre nu än förr. Detta allt känner författaren lika väl som referenten, och han torde vid närmare betraktande af saken medgifva — all den tål att tänka pår. Sedan en ny och förbättrad upplaga af vår farmakopå blifvit utgifven, hafva vi tvifvelsutan att hoppas på utarbetandet af en pharmaucopoea Militarisp i öfverensstämmelse med den svenska farmakopån. Det vore då önskligt att man sedermera ordnade örlogsfartygens medikamentsförråd efter denna militärfarmakopt, och att man dervid icke måtte förgäta vigten af att, mera än nu är förhållandet, göra afseende på hvilka medikamenter, som hufyvudsakligast behöfvas för ett örlogsfartyg och hvilka som kunna undvaras, samt att behöflig qvantitet af de medel som mest anlitas måtte finnas i medikamentskistan, på det att uppbördsläkaren må slippa upphandla nytt förråd deraf i hvarje hamn som anlöpes. En betydlig inskränkning i de olika medlens antal skulle utan skada för sjukvården kunna göras; och härvid behöfde man blott söka ledning i de sjukoch medikaments-journaler, som blifvit förda under sednare årens expeditioner. Vi tro oss ej hafva orätt, då vi påstå, att en tredjedel af medikamenterna återkommer till stationen utan att i ringaste mån blifvit anlitade, — och detta hufvudsakligast af den anledningen att dessa medel nu mera nästan aldrig behöfvas om bord. Till författarens yttranden om läkarens befattning, skulle vi vilja bifoga ännu några ord, och detta med afseende på det biträde som lemnas honom vid de sjukas skötsel. Det borde tillåtas läkaren att sjelf utvälja åt sig eller föreslå den bland båtsmännen, som skall tjena honom till hjelp i sjukvården; ty derigenom vore han bättre förvissad om att icke, såsom nu vanligtvis är händelsen, erhålla till sjukskötare den dummaste och odugligaste bland hela besättningen. Det fel, som man vanligtvis begår häruti, grundar sig utan tvifvel på den förut omnämnda liknöjdheten för hvad som rörer den medicinska detaljen. Den som icke duger till annat, tänker man, han duger väl åtminstone att gifva de ETERN EEE ENN PENIS ET I SN