KR SRA san sA REN Ja, det är de, svarade grefven. I edert land skulle de hafva blifvit fjettrade i bojor, inneslutna i mörker och hårdt slagna, om de vågade knota. Här bruka vi inga kedjor, inga gissel, inga mörka celler. J sen, mina herrar, att detta är en ny ide! Jag har beslutat att egna min lefnadsafton åt den. Jag är öfvertygad om att galningar, som kunna botas, lättzst blifva det genom vänlig behandling, och alt de obotliga bäst beherrskas derigenom, Den anständighet, som de iakttaga vid våra dramatiska representationer, och vid hvarje annat tillfälle, är förvånande. Den har öfverraskat mig och helt och hållet öfverträffat mina mest sangviniska förhoppningar. Alla; som ni mötte på gården, med undantag kanhända af en eller två af min betjening, som ni icke skulle kunna hafva urskiljt, äro mina patienter, och lyckligare varelser finnas icke, om man med lycka menar hvad verlden i allmänbet förklarar den vara, n mligen: njutningen af det närvarande, och frånvaron af alla bekymmer för framtiden. De tragiska skådespelarne, som hade utfört sina roller icke så alldeles utan kraft och ifvcr, försvunno nu bakom kulisserna. Orden skulle fetas mig, mina herrar,, fortfor grefven, om jag skulle vilja försöka meddela er det nöje min inrältning skänker mig. Denna enda id, af hvilken jag lefver, har så helt och hållet bemäktigat sig min själ, att jag stundom känner mig. till hälften hågad att ställa mig sjelf bland de tokigaste af mina galningar. Men jag tror, att jag närmar mig ett stort mål — en ändring i det bebandlingssätt som de olyckligaste af vårt slägle vanligtvis varit underkastade, och tanken d rpå liknar en liten himmel, till hvilken jag tager min tillflykt efter eget behag. För att visa er, att min njutning af detta besynnerliga lefnadssätt icke är af vanligt eller ringare slag, skall jag drista mig alt berätla er en historia, om ers vördighet (här vände han sig till abboten) kan hafva tålamod att höra upprepandet af några händelser, hvilka jag är säker om skola intressera er unge vän.n