Aftonbladet – 9 mars 1847, sida 1

IX. KAPITLET. Jag har hört min vördade farmor säga, att ni tycker om att irra omkring i ensliga, djupa dalar, celler der gamla förfallna slott. grånade. höja sig mot skyarne, för att skrämma den nattliga Vandraren: Burrs. Det är natt och hertigen af Calenghi går fram och tillbaka i sitt bibliothek. Han spritter till vid sjelfva löfvens prassel, och vid hvarje skugge, som ett förbisväfvande moln kastar på månskenet... Emellanåt mumlar han mellan tänderna. Ryckningen i hans ansigtsmuskler förråder den strid, som föregår inom honom. Han stannar med korslagda ärmar vid fönstret och bickar öfver Palermo, och sålunda lyda han; ord: Om hansär död, då är jag rik och lugn. Ingen defvande menniska känner mina handiingar. Penningarne Jigga alla i kopparurnan i grottan, och jag skall blifva den rikaste man på Sicilien! (en paus), Ja, ban vågade. begära min dotter — min lIsabel:a. Han — cen ringa usling, som bär en köpt titel! — en titel, köpt för brolets. vinster! — Han will: äkta Calenghis dotter! Men — hen är död; och jag kan sofva i nalt för en gång! (ny paus) Hvad? kunde väl de .gemena bönderna hafva misstänkt någonting genom . mitt. förvirrade. utseende, då jag red förbi?. De sågo så strängt på mig! Det fanns en fläck blod på min stöfvell. Men nej — nej — nejl!. de skulle, icke ens våga tänka ditåt. — Hvarföre, dåre, skall du plåga dig med tvifvel? , San Gusto sofver för evigt, och med ho: nom det.enda vittnesbördet om dina brott! Resande spana aldrig. efter -flyktande banditer;