Aftonbladet – 8 mars 1847, sida 3

upphöjdt snille, en feberyrsel och en månads rasande galenskap! Och huru kort är icki steget mellan dem: Alla alstras de genom själs krafternas. öfverdrifna spänning. Harposträn garne spännas så hårdt som deras seghet tål spänn dem en hårsmån till, och de brista och slippa sönder. Så förhåller det sig äfven med själen. När snillet har utvecklat sina förmögenheter till högsta grad, kan en enda onaturlig ansträngning, sända underverket bland men. niskor till dårhuset. Allt detta hör till analogien. Snabbt är fallet från den svindlande brådstupan till afgrunden inunder. Blixtarne ljunga, och molnen skingras. Den glödande pelaren brinner uppåt himlen, en högtidlig och herrlig syn; menniskorna hinna knappast undra, förr än den röda lavinen störtar från bergstoppen, gör det gyldene kornfältet till en ödemark, och den blomstrande hamnen, der flottorna aflastade sina skatter, till en dödens stad. Andra aftonen efter den gamla qvinnans ankomst, kom vid skymningen en qvinlig person till kloserporten; hon var klädd i en tjock kappa, med en kåpa neddragen öfver ansigtet, hvilket doldes under en svart sidenmask, enligt det vanliga bruket hos Sicilianarna, när de besöka ett-kloster. Hennes ankomst väckte ingen förvåning. Hon frågade efter den gamla qvinnan som skötte en sjuk i klostret samt uppgaf, att hon hade med sig några örter och hjertstyrkande medel till henne, som hon hade önskat. En zitella förde henne, utan den minsta örfrågan till sköterskan, med hvilken hon 1 några minuter samtalade, under det klostrets nnevånare höllo sin aftonbön, och sedan gick