Aftonbladet – 8 mars 1847, sida 2

sin mångfaldigt brutna belägenhet satt de mesta svårigheterna emot mensklig odling och gemenskap. Också är det endast jernet, som genom dessa berg och dalar kunnat bryta bygd. De långa genom allt mer sig öppnande höjder fortsatta dalsträckningar, som bilda bäddar för de stora strömmar, som eljest öfverallt dela landet från norr till söder, återfinnas ej här; deremot stöter man öfverallt på grupper af större och mindre sjöar, förbundne genom åar eller sund, hvar och en med sitt omgifvande bollverk af skogkransade berg. Det hela är liksom en uppe i bergen inkastad skärgård. I en dal mellan sådane vatten visade sig om aftonen för oss det trefliga Rämmen, med sina höga lummiga träd, som skugga gården, omgifven af lundar (grönskan har i bergslagen en egen liflighet) och med gärden, der grönrågen prålade i all sin för ögat så välgörande prakt; längre bort sågos verkstäder af alla slag, uppfyllda af en idog menniskoskara; — i sjelfva gården, huset fullt af barn, och en glad ungdom, svärmande kring alla backar. Det är lyckligt att ha lefvat sin ungdom i ett land, med friska, ännu obleknade minnen — i elt nytt land, der odlingens steg dag för dag ses och höras. Man tager derpå med sig ett förlag af ungdom genom lifvet, som, rikt på hopp, äfven riktar ålderdomens blick framåt. Redan länge ha vi fröjdat oss åt de bådande tecknen, som utmärkte, att vi ur skogen nalkades till bebyggda orter. Slagans ljud från det ensliga torpet, yxans från svedjefallet eller milan, qvarnar i bäckarne, sågverk vid vattenfallen, allt hänvisade på att vi åter nalkades menniskors boningar. Hvad vi slutligen sägo framför oss, var i sjelfva verket också ett nybygge, som knappt hade två generationers anor; och den vördige, hvithårade Patriark, hvars husbondeblick här kärleksfullt vakade öfver sin faders och sitt eget verk, och på mellanstunderna läste Tacitus, kunde sjelf väl minnas den tid, då på så minget ställe plogen här först sattes till fåran och borret trängde ner tilljernmalmens ådror. Jag behöfver ej säga, att vi voro välkomna. Jag har ännu lefvat i den tid af patriarkaliska seder, då i denna landsort alla, i synnerhet bergsmansfamiljer, räknade sig för en slägt, då alla ungersvenner kallade äldre: personer för farbröder och fastrar, och på vackra kusiner var ingen ända. — Ett hederligt brukspatronshus för 40 till 50 år tillbaka skulle lemna ämnen nog för en underhållande skildring, om jag ej fruktade att trötta mina åhörares uppmärksamhet. Det vore ett ämne för en Idyll af egen art, ehuru af den bastanta sorten, särdeles hvad välfägnaden angick. Men också var man i rörelse från morgon till qväll i fria luften. Ett utmärkande drag hos denna tids ungdom var dess stora lust och kärlek för kroppsöfningar, som öfverallt kanske äro behöfliga afledningar för en samlad alltför yster ungdomsliflighet. — Denna lust delades af båda könen och inskränktes ingalunda endast till dansen. Våra damers drifbusoch kammarlif var för denna tidens Wermlandsflickor okändt. De deltogo i husets både nöjen och arbeten, som vexlade med årstiderna. Att bära aftonvard till det på åker och äng sysslande folket, var en högtid för husets döttrar, och de försmådde ej alt svänga om i polskan, om också kavaljeren vid uppbjudningen förläget strök håret bakom örat. I enkeleken pröfvade mer än en sylfidisk gestalt sin snabbhet, och ungdomens anskri under kälkåkning utför långa backar skallade om vintern vidt omkring nejden. Midt i detta ystra lif gick ensam en tyst främling. Man kunde kalla honom den frånvarande gästen ibland de många närvarande. Han var smärt och spenslig, med ljust, lockigt hår och blåa särdeles klara ögon. Men dessa ögon tycktes ej se något framför sig: och deras egare vankade omkring liksom i en half dröm. Blott om hans uppmärksamhet väcktes på något, strålade dessa ögon med ett eget skalkaktigt ljus, vanligen åtföljdt af ett blixtrande infall och ett godmodigt småleende. Det var Esaias Tegner, då förlofvad med Anna Myhrman, yngsta dottern på Rämmen. Jag kom nu ihåg, att jag sett honom en gång förr. Han kom då till min fars hus, sittande bakpå sronofogden Brantings ehäs, och berömdes af len fryntlige gubben, såsom en särdeles ferm säknare. Han lemnade knappt sitt rum under aela vistelsen hos oss. Då jag en gång kom i hans kammare, der han ej var tillstädes, men nade lemnat den bok uppslagen, i hvilken han oftast läste, tittade jag i den. Det var Iliaden. Ingen synnerlig bekantskap oss emellan synes just heller vilja blifva frukten af närvaande möte. Han tog föga del så väl i välägnaden som i de stoande nöiena. Hangs tio