Aftonbladet – 8 mars 1847, sida 2

EN SERENA TA a ——— — gaste intryck. Ol! hvem kan måla, ja, hven kan fatta det moraliska förderf, den ohygglig skändlighet och de bemantlade brott, som i stor: städer smyga omkring under Guds fria himmel Om dessa samfund af menniskor renades frår sin nedrighet, befriades från allt det smutsflöde som strömmar in från jordens gränsor till de mäktiga afloppskanalerna — JI väldige spekulanter! — hvad hushyror och kyrkbänks-räntor då skulle falla! På återvägen till hemmet mötte bandfolket hertigen af Calenghi, som red genom byn. Han var en man omkring fyratio år, lång och smal, med infallna kinder. Han hade tjocka mustacher, som gingo uppåt ansigtet, nästan i räta vinklar, liksom borst. Hans hår var långt, svart, tjockt och alldeles rakt. En toppformig hatt, ett bälte som uppehöll ett svärd, en mörk riddrägt och höga hessiska stöflor med silfvertofsar omvecklade hans yttre menniska — den inre är icke så lätt beskrifven. Uttrycket i hans sänkta öga förkunnade att han var både stolt, listig, hämdgirig och grym. Hans nedra läpp stod ut och krökte munnen till ett föraktligt hånlöje, hvilket antingen var honom medfödt som menniska, eller antaget i afsigt att bevisa hans värdighet som hertig. Men hertigens häst var en mycket mer intagande varelse än herigen sjelf, ty han var af äkta arabisk ras, benaglig i sina rörelser, fullkomlig till sin skapnad, makalös i snabbhet och på allt sätt och vis en värdig afkomling af sina ädla stamfäder, Jans hals hvälfdes:stolt under det han skred ramåt med skummande fradga på betslet och