Aftonbladet – 8 mars 1847, sida 2

I dant förena sig, eller om en ny måste bildas; för alt åstadkomma något, som kan förena tänkesätten. Att icke kommitterades arbete kan göra det, är redan så uppenbart af de antagna grunderma, att alla illusioner i den vägen väl miste vara försvunna. — Angående den minnesfest öfver Esaias Tegner, som firades i Litteratursällskapets atheneum d 43 sistlidne December, har en brochyr nu utkommit, som säljes, utan afdrag, till förmån för fonden till en minnesstod åt Tegnår. Denna brochyr upptager de sånger och det tal, som för tillfället förekommo, tillika med musikbilagor, alltsammans i en ganska eegant edition. Bland styckena deri läser man äfven ett tal af prof. Geijer, hvilket ingalunda är hållet i någon akademisk stil, men skildrar iden bortgångne skalden på ett genialiskt och intagande sätt, värdigt föremålet. Vi tillåta oss alt derur låna ett längre utdrag, öfvertygade att detta skall föranleda mången att förskaffa sig och i sin boksamling förvara den ifrågavarande brochyren: Det var en vacker Septembermorgon år 1804 på Uddeholm i Wermland, då jag och flera unge jemnårige voro uppe med solen för att deltaga i ett jagtparti. Jag har väl inga ärofulla minnen att återkalla vid sådana tillfällen. I anseende till min vårdslöshet i handterande af geväret och åtskilliga bomskott, farligare för kamraterne än för villebrådet, hade jag redan tidigt med nesa blifvit drifven ur skogen. Denna gången fick Jag likväl vara med, ehuru utan bössa, och räknad för en ibland samhällets tärande medlemmar. Imedlertid är denna morgon ibland mina gladaste minnen, en solblick, som ännu hänger qvar i mitt bröst, lik den denna morgon på gräs och löf och i spindelväfvarne tindrande daggdroppen. — Isjelfva verket, hvad kan vara mer lifvande än ett jagtParti på en vacker höstmorgon! I Uddeholm ligger vid en af skogshöjder be,kransad sjö, ibland hvilka man i blånande fjerran äfven ser dem, som begränsa den här ej aflägsna Klarelfvens lopp. — En af löfskog skuggad å, som högre upp drifver ett stort Jernbruk, utgjuter sig straxt vid gården. Vi rodde ett stycke uppföre ån, öfver hvilken den glesa dimman småningom höjde sig, under det solstrålarne refvo stora hål i det öfver oss sväfvande dimmiga floret, hvarigenom himmelens djupa blå här och der redan framblickade. — Koskällornas klang, vallflickornas jodel dränktes snart i hundskall, jagtrop och skott. Vi förlorade oss i skogen. Jag klättrade i kapp med getterna i bergen och har alltsedan haft en synnerlig kärlek för detta vackra djerfva djur, med sina kloka lifliga ögon. Det lönar sig att gå omkring i Wermlands skogar, så skiftande i utsigter med sina vatten och berg. Stora vattendrag emellan skogshöjder dela hela landet i vidsträckta dalsträckningar från norr till söder. Det är karakteren af både landets vestra och medlersta del, i hvilken sistnämnda Elfdalen, som utmärkes af Klarelfvens lopp, äfven deraf har namnet. Jag är uppfödd på dess stränder; man skall derföre förlåta mig om jag älskar den. Hvilket lif ger ej en stor flod åt ett landskap! Redan att den kommer långt ifrån ger den ett eget intresse. Jernbåtar, timmerflottor komma ifrån stora afstånd och föra äfven tanken fjerran bort. Äfven den enslige fiskaren vid stranden ger intet intryck af ensamhet. — Man tycker sig vara i stora verlden äfven midt i ödemarken. Och hvad är slutligen skönare än utloppet af en stor flod, som med sig förer den menskliga flitens alster! Hvad talar han ej om! hvilka minnen lifvar han ej! Det är som om alla tankar fingo vind i seglen. Jag har kant det vid hvarje återseende af min fädernebygd. Om jagten har jag ej stort att förmäla. Den gick sin gång mig förutan, tills frukosten samlade oss i en vacker skogsbacke, och en kort hvila gaf nya krafter. Jag föreslog då en längre vandring öfver de skogar, som skilja Uddeholmsverken från Rämmens bruk, beläget på gränsen emellan Wermland och Dalarne. — Tvenne fågelskyttar läto förmå sig att med mig taga denna väg, Vi gingo åt öster. Det öfriga jartsällskapet förlorade sig snart åt ett annat båll. Vår väg var för lång att tillryggaläggas på en dag. Vi tillbragte natten i en hölada på skogen, och fortsatte vår vandring, väckte af en ny, den herrligaste morgon. Det östra Wermland — den egentliga Wermlands bergslag — är till sitt skaplynne skiljaktigt från landets vestra och medlersta del. Den är den sednast odlade, emedan den genom