Aftonbladet – 8 mars 1847, sida 2

skönheter. Ilan måste ju snart blifva sniken, då de enda njutningar ban tänker sig blott kunna köpas genom guld. Han samlar och samlar med all möjlig flit, och om han lyckas, bygger han sig en villa, der han hoppas tillbringa sommardagarna, när han blir gammal. Men han har förnött blomman af sitt lif i en atmosfer af rök och källarluft; han har blifvit fast förenad med den kära gränden, der hans lus tändes vid middagsstunden, och der den guldgula lågan återspeglades i hans ansigte och qvarlemnade sina färger der. Huru kan han njuta af solskenet och de gröna ängarna och landtlifyvets många behag? Han måste skynda tillbaka till sin konstgjorda prakt och sin gamla vistelseort, der vanan blifvit hans andra natur. Den enkla landtmannen, deremot, tillbringar sin barndom med att lyssna på de fridfulla lärorna om en allestädes närvarande Gud, i lugna sceners tysthet, genom gudomens mäktiga stämma i vattenfallet och genom hans ljungeld i de stridande molnen. Välkomna äro honom de höga sanningar, som tala om hans förhållande som skapad varelse till Skaparen — som cn odödlig ande till evigheten — och som ett tänkande väsen till de osedda makter, som i andlig frihet sväfva genom den gränslösa rymdens obeträdda rike. Hans hjerta ir, oaktadt ogräset som växer omkring det, mera öppet för sedoläran, och der finns en makt som andas sin renande godhet i hans känslor och pegär. Men mannen i den dystra gränden har stt hjerta så fullt af krokiga : bivägar, ångande f elaka dunster, som den folkhvimlande sta-; jen, der det emottog sina första och varakti