Aftonbladet – 8 mars 1847, sida 2

der voro ej husets tider, hvilka voro mycket bestämda. Man saknade honom vid kaile-, vid frukost-, ofta nog vid middagsbordet. Hans vägar tycktes ej vara andra menniskors barns. Efter ett par dagar skulle vi bryta upp.. Mina fågeljägare läto öfvertala sig att blifva qvar. Jag beredde mig således att företaga: hemvandringen ensam, då jag i bruksgatan vid bortgåendet träffade min drömmare, som först studsade vid mötet och derpå vände om samt följde mig. — Huru vi kommo til! tals med: hvarandra, minnes jag e:, men väl att vi snart befunno oss i den häftigaste disput. Det gick så då, som alltid sedermera. Vi ha aldrig sam-talat utan att disputera, och då vi aldrig kommit öfverens, torde deraf den slutsatsen också dragas, att vi i sjelfva verket aldrig förstått hvarandra. Jag vet ej hur i detta afseende förhöll sig med Tegner. Jag trodde mig åtminstone förstå honom. Jag erfor snart, att man med honom icke kunde föra något ordenligt resonnement. Han vek af och undan, och återkom ständigt; och man visste lika litet gången af hans tankar, som solstrålens väg genom löfven. Ty alit bvad han. sade, blänkte. — Egentligen upprepade han detsamma, fast med andra ord. Likväl kunde man med skäl om honom säga, att han war evigt summe, evigt ny. Det var ett stjernfall af bländande hugskott, infall på infall, ett verkligt fyrverkeri i skogens dunkelhet. Så kunde man väl lära känna honom, men kom ej längre i saken. Jag kom helt varm från mina första filosofiska studier; visserligen med mer aning af, än insigt i det tingens inre sammanhang, som alltid mer än nigot annat intresserat mig. Jag wille ej säga att detta sammanhang ej existerade för Tegner.. Det låg i hans känsla, men outveckladt, och han tillät ingen stråle af sitt snille att falla pådet dunkel, hvari det låg begra:vet. Allt sådant fördömde han opåsedt såsom Tyskeri och gräl. Vid hvarje försök till en ordentlig slutledning vände han sig åt sidan för att äta lingon bredvid vägen, eller att se efter en fågel, eller att beskåda en skuttande ekorre. Vi följdes hela den dagen. Vi ligo tillsammans, under föga sömn den följande natten, på Liljendal, en god mil från Rämmen. Mitt minne begynner blekna och jag vet ej om jag kan åter uppkalla Tegners ande, så liflig som han nu framstod för min själ, och i många år har följt mig. Han föreföll mig såsom ett naturväsende, såsom en grann fågel, såsom en Genius med glänsande vingar. Jag har ej känt någon, om hvilken man med mer skäl kunnat siga, att han var en ögnablickets varelse. Han var ögnablickets Genius. Ingen har så långat det som han; dess finaste färgdolt, dess flykt:gas:e glans fästade han ögonblickligt i en bild, som fick diamantens ljus och färgskiftning. Deraf det friska, det evigt nya i hans skapelser. Egentligen är ock hans poesi ljusets, ögats — mer målande, än musikalisk. Med all den fullkomlighet i ton och rythm, hvaraf han är så mäktig, är likväl färghållningen i hans dikter det mest beundransvärda, och i denna åter ej så mycket sjelfva färgerna, som det medium, hvarigenom de synas, som sammansmälter dem, och som sjelf ses utan att synas. En större mästare i det poetiska luftperspektivet har väl aldrig funnits. Denna poetiska luft behöfde ett fjerran för att framträd:, och med den lyekligaste instinkt fann Frithiofs sångare detta i den Nordiska Fornåldern, som åter hade begynt upplifvas i Nationens minne. Man känner skådespelet af den Nordiska aftonrodnan öfver vidt blånande vatten, skog och berg. Redan i den poetiska målningen af sin Hembygd hade Tegners Genius öfver dess himmel stänkt sitt guld. Men det fordrade ett fjerran ej blott i rum, utan i tid, ett fjerran äfven i seder, tänkesätt, bedrifter och minnen, för att hans pensel skulle kunna öfva hela sin trollkraft. Så uppstodo de odödliga Frithiofssångerna. Taflan försätter oss här midt ibland Norriges djerfva natur. Ifrån fjellforssens brusande och hafsvågens sorl i den klippiga fjärden, — ifrån isblinkens eld på fjellets topp till björkarnes och blommornas vällukt och grönska i dalen, — ifrån kämpaborgens krigiska buller till friden i det låga tjellet, — ifrån vapnens klang till herdeklockans: ljud, — ifrån hjeltesångens kraft till kärleksvisans ömhet, saknas här intet drag, intet intryck, som ej skalden uppfattar, sammansmälter, förskönar. Och ej mindre är hans styrka i framställningen af menskliga handlingar och lidelser. Ty i denna natur lefver ett slägte af männer, hjeltelikt, äfventyrar-lustigt, tumlande om i djerf bedrift till sjös och tll lands, lidelsefullt, häftigt, lefnadsfriskt, 45dsför