Aftonbladet – 6 mars 1847, sida 2

stora finalerna i Don Juan, Titus och Figaro. Under afvaktan af denna operas återupptagande på vår scen, torde många nummer derur vara högligen att rekommendera för konsertrepertoirerna. M:llrna B., hrr Strandberg, Wallin och Haglund, förtjena allt beröm för den flit och omvårdnad, de egnat studiet ai detta mästerstycke. M:lirna B:s trenne nummer ur den nyare italienska skolan voro likaledes valda med omtanka: den hriljanta, men melodiösa duetten af Pacini, den enkla vackra terzetten: Redde mihi letitiam, af Donizetti, vunno bifall, och arian af Verdi var åtminstone hjelplig nog, ehuru vi af denne så mycket omtalde tonsättare hade väntat mera än en ny uppenbarelse af den gamla slentrianen. Nämnde pjeser utfördes på ett ganska berömvärdt sätt, och serskildt böra vi nämna den stora dubbelkadensen i duetten, hvars ensemble verkligen kan kallas beundransvärd. — Såsom ett slags appendix gåfvo m:llrna B. äfven nu åtskilliga trestämmigt satta folkmelodier. Dessa stycken pläga merendels höras med nöje, hvilket enligt vår tanka betydligen skulle ökas, om de mera sparsamt anlitades, helst då valet ej alltid utfallit rätt lyckligt. Sålunda togo sig Sven i Rosengård och Det var två såta vänner) visserligen rätt väl ut, men Dalpolskan och visan om korna äro ett par naturbarn, som vi frukta vara oåtkomliga för allsalongskultur, ehuru för öfrigt bör erkännas, att m:na Berwald äfven i detta hänseende icke spart flit och sorgfällighet. Hr Gulomy producerade denna afton sin talang med särdeles fördel uti Davids variationer öfver en rysk folkmelodi. Hans val var lyckligt, emedan det visade, att det lysande bravurspelets och den musikaliska smakens fordringar samtidigt kunna uppfyllas, och genom hans spel skedde det onekligen ock i en högst sällsynt grad. — Hr Sacks variationsnummer (at Lee) öfver Aubers melodier är visserligen ett ganska slätt arbete; dock förstod hr Sack, förnämligast genom sitt behagfulla föredrag af sjelfva motiverna, äfven nu att fasthålla sina åhörares uppmärksamhet. Hvad variationerna beträffade lyckades han bäst i de sednare deraf. — Slutligen lät ock hr Piberi höra sig med en barcaroll af Ricci, hvaruti hans röst ej tog sig illa ut, om den ock ännu behöfver mycken öfning, för att med fullkomlig verkan göra sig gällande. Tvenne högst intressanta ouvertyrer af Kuhlau och Weber (till Elverhöi och Oberon) öppnade konsertens båda afdelningar och voro desto välkomnare, ju mera sällan man i detta soirernas tidehvarf eger tillfälle att få höra orkestermusik. —U— a