Aftonbladet – 6 mars 1847, sida 2

djor, com voro fästade vid muren genom er ofantlig hake. Allan rörde vid mannen; har var död! Den stinkande ånga, som genomträng d2 den rysliga hålan, var olidlig. På murarn: rundt omkring hängde festa kedjor, mnågr: krossade lik i ett långt framskridit tillstånd a förvandling, samt andra i en upprätt ställning såsom skeletter. De båda männen, som tvista! om Allans öde, syntes ingenstädes; men de vor helt säkert närvarande, ty skratt, som liknade onda andars, ljöd från ena ändan af den lång: mörka hålan. Vår hjeltes hår reste sig på han: hufvud. Ehuru han af naturen var tapper och lugn vid åsynen af fysisk fara, blef han fattac af fasa vid tanken på sin förskräckliga belägen het. Omgifven af dödlighetens förmultnade qvarlefvor, inandandes en förpestad luft och säker. ligen i okända fienders makt, var han dömd til en långsam och ohygglig död. De väsenden som bebott dessa förmultnade benrangel, dess: torra skeletter, hade dött fjettrade i kedjor Somliga hade kanske sett sina medfångar hemtz e:ter sin sista andefligt och varit oförmögne at! hjelpa dem och vetat, att de sjelfva snart skulle följa efter. Föräldrar och barn, makar, bröder och systrar hade kanske blifvit fjettrade vid hvarandras sida. O! huru litet vet verlden aj det rysliga elände, de nästan otroliga lidanden som hafva blifvit uthärdade der, hvarest offrens slocknande stämmor icke kunde höras, och der de hafva lidit, dött och multnat, glömda af de vänner, som en gång voro dem nära och kära! När Allan såg åt det hållet, hvarifrån det fiendtliga skrattet kom, märkte han två ögon och de tycktes närma sig honom, Det gilves