Aftonbladet – 5 mars 1847, sida 2

att vara. De pekuniära tillskott, hvarom Minerva talar, kunna då icke annat utgöra, än gage eller betalning åt Posttidningens arbetare för det biträde de lemnade de betalande personernas politiska ställning. Dermed följer visserligen icke, att dessa arbetare blifvit mutade eller genom penningar förmådde att skrifva annat än hvad de sjelfve tänka i politiken. Man kan tvärtom föreställa sig, att dessa personer blifvit af Posttidningens utgifvare valda till författare just för deras förut bekanta tänkesätt. Om dessa herrar således skrifvit efter öfvertygelse, så är ingenting vidare att säga om dem, än att önska dem en bättre; samt yrka, att de måtte gifva sig för skäl, när sådana framställdes till förändring af deras politiska tankar. Men hvad man har till full grund att finna betänkligt, det är, att en officiell tidning skolat sätta sig i ett så beskaffadt sammanhang med det ena af landets politiska partier, alt det för dess räkning behöfde engagera flere och särskilta arbetare inom redaktionen. Detta, åter, måste onekligen förutsättas, såvida tillskott från en-kilt hand skulle behöfvas och emottagas; enär alla göromil, tidningen i och för sig sjelf tarfvade, måste hafva kunnat bestridas af tidningens egna och så att säga officiella inkomster, då hr W. eljest icke rimligen kunde betala arrende åt akademien. Man måste omsider antaga, att det factum Minerva påpekar, är sannt, såvida hr W, ingenstädes, ej en gång i Minerva, uppträder till vederläggning deraf. Hvad slutligen häraf resulterar är icke särdeles uppbyggligt för Sverges konservatism. Man ser alltså detta kotteri utdrifvet ur den ena ställningen efter den andra; och på hvad pur:kt befinner det sig nu? Jo — på den punkten, att så fort det ringaste tal yppas i publiken om någon ny debouche för denna kohborts expektorationer, så anse sig genast de personer, som derföre näm1:as, inträda i nödvändighet alt rentvå sig från ryktet, och högtidligen förklara det för osannt. Vi se härpå ett färskt exempel. Då det nyligen från Upsala förmäldes, att en ny konservativ tidning skulle uppsättas under hr professor E. 4. Schröders inseende, och den genom Sv. Biet bekante mag:r Wahlström omtalades såsom medarbetare, fick man strax läsa ett bestridande häraf, infördt i Dagl. Allehanda, och vittnande om hr Wablströms önskan, att, seden han blifvit så bränd(?) på Sv. Biet, icke blifva det en gång till på något annat analogt företag. I allt hvad herr W. kan företaga sig sjelf, i afseende på den i Minerva gjorda beskyllningen om emottagna pekuniera bidrag, bedragna abonnenter och nekadt återbetalande af tillskott, kunna vi ej annat än på det högsta tillstyrka honom att öppet uttala sig. Att medel till detta uttalande skulle brista, är otänkbart. Hr Wallmark har flera gånger förut utgifvit broschyrer, bland annat till försvar af högstsalig Konungen; hvarföre skulle han då icke kunna skrifva och utgifva en sådan till försvar för sig sjelf? Ingenting kunde vara mera förlåtligt; vi tillägga: ingenting är mera nödvändigt. Posttidningens inre historia skulle derigenom läggas i. dagen i afseende på de punkter, der allmänheten gör sig de besynnerligaste föreställningar, just derföre, att man lemnar. den. i okunnighet om vissa fakta. Skingra mörkret, och man skall icke mer undra på någonting. Uvarföre har hr Wallmark dröjt härmed? Hvarföre dröjer han ett ögonblick ännu? Sv. Minerya har såsom orsak härtill framskjutit en vink af ytterst försåtligt slag. Herr Wallmark skulle, enligt henne, vara tvungan till tystnad för att ej kompromettera högre personligheter! Hvilket snack? Vi se ingen nödvändighet uti, att hr W. uppgåfve namnen på dem, som gjort de famösa pekuniera tillskotten åt Posttidningen: han hade endast att uppriktigt öltå att sådana verkligen gifvits, eller ock förneka detta faktum, derest Minerva farit med ...). För öfrigt, om hr W. också ginge ända derhän att låta allmänheten känna tillskjutarnes namn, så vore dermed ingenting farligare, ingenting högre komprometteradt, än att kanske ett och annat konservativt nomen proprium funne sig publiceradt. Deremot kan det starkt sättas i fråga, huruvida icke sjelfva den högsta personligheten måste anse sig fortvarande komprometterad så länge ett sådant rykte, som Minerva framställt, får ovederlagdt cirkulera. Hr Wallmark riskerar således allt om han tiger; men om han talar, komme han på sin höjd blott att stöta sig med vissa liberalt-konservativa, förnämbheter, hvilka väl icke måtte blifva alltför grymma emot honom för det att han utsäger sanningen. ) Lögn, eller hvad sal. Argus på sin tid skulle hafva benämnt Denigrationer.