Aftonbladet – 4 mars 1847, sida 1

Stulit? hördes nu en gäll, qvinlig stämma; stulit? alla våra penningar! O Gud! jemrade sig tyskens hustru, då hon såg den öppna, förstörda kistan; och sin man, en bild af stum förtviflan. Högt snyftande nedsjönk hon vid kistan. Woodpile! damn it!, skrek åter styrmannen; but med er! hvarföre stån j här och gapen? Båten hår lagt till; räsonneren och larmen :sedan, men bären först vedli Folket, som skulle hemta ved, begaf sig nu ut, men mannen qvarblef, stelt blickande på kistan, under det hustrun ännu en gång i vild hastighet genomsökte minsta vinkel deraf. Allt förgälves; penningarne voro försvunna. Lika försälves blef den stränga eftersökning, som kap:enen anbefallde, sedan fartyget åter var i gång. Vid vedhemtningen hade tjufven hemligt begifvit sig iland och icke återkommit ombord, och snart öfvergaf man all undersökning, som sfverhufvud på ångbåtar är ett högst fruktlöst urbete, der en mängd mörka vrår gör det svårt, mm 6) omöjligt, att återfinna smärre stulna förenål. Alla togo hjertlig del i de bestulnas olycka, ch i kajutan samlade den ädle Simmons en ik kollekt, som till största delen ersatte den rmå familjens förlust. Oceanie fortsatte nu med utomordentlig hatighet sin resa,: och den ena krökningen efter len andra på den väldiga strömmen syntes och: örsvann. Andlös skog och dystra vildmarker lägrade ig nu på begge sidor, endast här och der afmrutna af en kolonists enst:ka boning, som, öf