Aftonbladet – 4 mars 1847, sida 1

EKORRESPONDENS-ARTIKEL. Berlin, i Februari 1847. (Slut fr. gårdagsbl.) På dessa vilkor i den nya så kallade grundlagen hänvisar vår tidningslitteratur företrädesvis; också kasta de den klaraste dagern öfver hela patentets verkliga halt. Man har genom dem sökt afskära sjelfva lifsnerven för den rörelse, som underhölls vid provinciallandtdagarne af städerna och en del ibland adeln. Denna rörelse var likväl ingen enstaka företeelse, för tillfället hos landtdagarne, utan härstammade frin sjelfva folket jemte den missnöjda medelklassens majoritet: och från samma håll höjes nu den skarpa kritiken öfver patentet. Hvar och en märker med förvåning att detta icke uppfyllt någon af de många fordringar, hvilka oafbrutet framställts under de sistförflutna sex åren. Man har fått ingenting, utom en obestämd och sväfvande utsigt till riksdagar, obrukbara till allt annat än att lemna statslåns-borgen och samtycke till förökade utskylder, nemligen i fredstider; men deremot ser man hemställningsrätt samt representatif samfundsordning och alla dermed sammanhängande rättigheter alldeles förstörda. Redan undfaller det ingen, att den nya grundlagen borttagit och qväf: mer, än den förlänat och lifvat: att den icke antyder något medgifvande af tidsenliga förbättringar: ingen mera rättvis valbefogenhet, ingen offentlighet, ingen yttrandefrihet genom folkets ombud inför thronen och genom tryckpressen inför allmänheten: kort sagdt, ingen enda borgen för de så länge saknade och väntade framstegen i medborgerliga rättigheter. Patentets ändamål ligger härigenom för öppen dager; och om någon ännu kunde tvifla att detta hufvudsakligen är förlamandet af provincialständernas politiska kraft, så måste han öfvertygas derom vid närmare granskning af patentets slutparagrafer. Enligt dessa äga hvarken ledamöterna af riksdagarne, eller af ständernas utskott, att mottaga hvarken instruktioner eller uppdrag, hvarken af provincialständerna eller församlingarne eller magistraterna, eller af några korporationer, eller af nigra enskilda personer; och lika litet må ansökningar eller besvär från andra än riksdagens ledamöter inlåtas vid riksdagarne; hvarjemte äfven sådana ,böner och besvär, som med denna inskränkning der framställas, men konungen ,afvisarp, aldrig vidare må förnyas, hvarken vid samma riksmöte eller något sednare, så framt icke nya skäl kunna för desamma uppgifvas! Genom det utfärdade patentet befinnes alltså all i godo bemedlande utveckling af det inbördes förtroendet emell:n :thron och folk på möjligaste sätt försvårad och hindrad. Man har, på sätt också tydligen står i patentet att läsa med andra ord, öfverlåtit åt folket hvad en en våldsfurste kan öfverlåta, med vilkor att behålla sin kronas hela envåldsmakt oafprutad; men man har på samma gång vidtagit alla upptänklica försigtighetsmått till förebyggande af anspråk på någonting vidare. Patentet skall således egentligen vara ett slags magiskt lis — likt dem i Tusen och En Natt — hvarmed man tror sig kunna hålla en orolig ande — här tidsandan — på lång och obestämd tid fjeltrad och fången. Så ser den nya saken verkligen ut, när man belyser: den ända igenom; och om det äger grund alt general von Radowitz, Preussens sändebud i Karlsruhe och chef för Tyska Förbundets militärkommitte i Frankfurt, har haft hufvudsakligaste andelen i utkastet till patentet af den 3 Februari, så kunde man väl upprepa här hvad vår klarsynte skald låter sin Wallenstein säga. Väl utfunderadt, pater Larhormain! Om det ej vore så förbannadt lömskt, så kunde man bli frestad kalla det för bjertans dumt. . Också hör man denna Schillerska strof här ipprepas från många håll. Man är hos oss allmänneligen ense om, att patentet icke åsyftar något slags framskridande, men väl ett stillastående; så frarit icke till och med ett återskridande skulle, i sinom tid, visa sig vara ytterst i sigte. ; En helt annan fråga är dock, huruvida, i fall meningen är sådan, äfven det åsyftade och för