Aftonbladet – 4 mars 1847, sida 1

ende det bländande ljuset nära intill sig, skrek, vildt uppfarande, af alla krafter: eld, eld! Whats the matter? ropade Styrmannen, öfverraskad af det plötsliga utropet och förskräckt dragande sig tillbaka. Men hvarföre djefvulen skriker ni så besatt?, fortfor han leende; kom, ingenting ondt händer er. What, in the name of God, do you want? (hvad i Guds namn vill ni?) Bärni ved?, frågade styrmannen. Hvarföre håller ni detta satans larm?) sade den andre. Ännu en gång, bär ni Ved?, frågade styrmannen. : Nej, och nej! skrek nu mannen; och dra åt h—e! tillade han, hvarefter han vände sig ifrån den värda publiken: Woodpile, woodpile! sade styrmannen äfven till vår tysk, klappande honom på axeln, hvilken, då han uppstått och funnit sin kista öppnad, med dödsbleka kinder genomsökte den, för att leta efter sina nu saknade penningar, hela förmögenheten hvarpå han grundade sin! lefnads existens. Med af ångest darrande händer genomletade han kistans toritiga effekter — men penningarne voro och blefvo försvunna. —! Rådoch tröstlös stod han, med glaslika ögon stirrande på de kringkastade klädespersedlarne, under det strida tårar sköljde hans bleka kinder. ; God dam! hvad faltas denne? frågade styrmannen de kringstående. ,Någon har stulit alla hans penningar, sade en af folket, som förstod tyska,