Aftonbladet – 1 mars 1847, sida 2

kommande, då det, betydligt mindre än Oceaie, var af detta i fören nedtryckt nästan under vattnet — och sprungo nu ner, den ene ör att lugna sin brud, och de andre, om nödigt vore, för att rädda och hjelpa. Oceanie hade, som sagdt, med bogsprötet ränt mot framstammen af Mazeppa (namnet på andra ångbåten), hvilken lyckligtvis ej blef betydligt skadad; ty då kaptenen på Mazeppa genast låtit öppna luckorna och funnit att endast genom en liten läcka vatten inströmmade, sökte han på allt möjligt sätt att lugna sina passagerare, hvaraf dock större delen vid anstötningen sprungit öfver till Oceanie. Simmons, somm hade erfarenhet af ångbåtsfärder och vid första blicken såg huru allt förhöll sig, fattade Gray vid armen och, förande honom med sig till kajut-trappan, sade: Kom, om en fjerdedels timma äro begge fartygen åter flott; vi vilja under tiden först taga oss ett glas och sedan lugna folket under däck; ty ifrån kajutan höres ett helfvetes larm. Vid dessa ord trädde de in i matsalen och — Hollah! ropade gamle Simmons, är djefvulen här lössluppen? Han hade all anledning att så fråga, ty Ocean:es kajuta liknade ett annat Babel; — i vild förvirring sprunpg amerikaner, fransoser, tyskar och engelsmän vm hvarandra, dels belastade med sina effekter, dels sökande sina koffertar och chatuller, för att bringa dessa och sig sjelfva i säkerhet. Men den mest fasaväckande bild af förtviflan och dödsångest presenterade den digra, frodiga fransyska damen, som med den gamle herrn kommit ombord vid Natchez, och som nu med flygande bår och dödsbleka kinder omgjordat sig med en ofantligt stor life preserver, som dock ännu, ouppfylld med luft, hängde slak på hennes höfter. Oaktadt hennes tunga massa, störtade hon genom kajutan, och med fransysk accent och med af ångest nästan qväfd stämma, vändande sig