Aftonbladet – 1 mars 1847, sida 2

Uti denna, likazom i många andra libretti har författaren endast skizzerat dragen, ofta låter bortsuddat dem: den högre, fullständigare karakteristiken har Mozart gifvit, och på denna grunda sig förnämligast ofvanstående reflex:oner, hvarmed vi velat angifva den synpunkt, Ihvarur vi uppfattat dramat och anse de vigtigaste karakterernas representanter böra bedömas. Herr Wallin hade i Don Juans parti åtagit Isig ett profstycke, som man ansåg desto betänkligare, som rollen i vissa fall ej öfverensstämde med hans individualitet: också hade han troligen misslyckats, iom han följt den temligen gängse ytliga åsigten af denna karakter, ty hr Wallin passar hvarken till att framställa en lättsinnig libertin eller en vanlig förhärdad bof. HAr Wallin, som öfverhufvud ej är ytlighetens man, har icke förbisett hvad som ligger på botten af denna karakter: hans Don Juan är en kraftfull, egoistisk natur, som förklarat menskligheten krig och fullföljer sina svarta bragder med säker och kall beräkning. Denna uppfattning synes oss komma det rätta närmast, ehuru Ihr Wallin, helst hvad spelet vidkommer, ej alltid var rätt lycklig i enskildheter, t. ex. någon gång i första akten, och isynnerhet, då han mot Zerlina försöker sin tjusningskraft. Också är den dialog, som föregår duetten med Zerlina, nog lång — fadäsierna ob-räknade — och kuude väl vidtåla en liten omstöpning. I de följande akterna deremot, och förnämligast i de stora ensemblerna, fann man uti hr Wallins sång och aktion en ganska konseqvent genomtänkt karakteristik, som på ett verkligen hedrande sätt viltnar om hans varma sinne för konsten, hans allvarliga studium af densamma; och desto förtjenstfullare är hr Wallins prestation, som han aldrig förut lärer bivistat någon representation al denna opera, och i likhet med andra unga skådespelare vid kongl. teatern egentligen varil inskränkt till de råd och upplysningar,fhan genom egen forskning kunnat förskaffa sig. Uti mill Ebeling har Donna Anna erbållit en representant, hvars förträffliga röst och ovanliga musikaliska natur gifva partiet en ganska frisk och liflig kolorit. Den idealiska värdighet, som ligger i denna roll, de finare skiftningarne i dess uttryck har hon väl ännu ej fullkomligt i sin makt, (t. ex. i hennes första scan, i berättelsen om öfverfallet m. m.), men detta kan omöjligen fordras efter en ännu så kort scenisk bana, och erkänna måste man i allt fall, att hon ej låter dessa scener sakna eld och energi. Dessutom efterhållas sångarne i den första seenen alltför obarmhertigt af orkestern. — Uti de stora ensemblerna utmärkte m:ll Ebeling sig serdeles fördelaktigt, såsom i qvartetten, sextetten, 2:dra aktens final m. m.; dock tillstyrka vi borttagandet af de fioriturer, hon jemte Donna Elvira använder vid mottagandet af Don Juans inbjudning till festen: de äro lika olämpliga i musikaliskt som dramatiskt hänseende. Hr Uddman är en ganska god acqvisition för vår scen, såväl i anseende till hans vackra baritonstämma som hans redan förvärfvade seeniska vana. En viss treflig, godlynt humor, som tycks utgöra ett hufvuddrag i hans artistiska individualitet, kommer troligen ofta och med fördel att anlitas, om den ock ej altid var tillräcklig för Leporellos starkt kolorerade parti. Denna karakter utgör en egen blandning af oförskämdhet, list, godsinthet samt en viss kastiliansk gravitet, den han så gerna låter påskina, då hans herre icke är närvarande. Sidane momenter äro isynnerhet det i fornspansk styl hållna Andantet ur hans första aria, äfvensom arian i 3:dje akten, m. m. Hr Uddman ger oss deremot mera en allmän typ af bortskämda, illpariga kammartjenare, än en bild af Don Juans förtrogne medhjelpare; dock får man i början icke fordra alltför mycket, och säkerligen skall det felande i sinom tid ej u:eblifva I den sfer der hr U:s Leporello rör sig kan rollens återgifvande både i spel och sång kallas ganska lyckadt.: Hr Haglund fyllde guvernörens parti med all förtjenst, och hade isynnerhet i sista finalet tillfälle att på ett ganska fördelaktigt sätt använda sin klangfulla stämma. Utom dessa 4 nya roll-innehafvare nämna vi m:lle Fundin, som dock ej tycktes omfatta Donna Elviras parti med någon synnerlig förkärlek Stolthet och passion strida om väldet i Elviras själ, och denna konflikt har Mozart förträfflig! skildrat i de båda terzetterna (Es och A dur) hennes första recitativ, terzetten i andra aktens final m. m.; men i m:lle Fundins sång förspor—-A Ze2-------5tsss