Aftonbladet – 1 mars 1847, sida 2

des föga deraf. Orsaken härtill är förmodligen at denna roll ej egentligen passar för m:lle Fundin; dock skulle hon, med användande af något mera energi i uttrycket, betydligen kunna afojelpa olägenheten, och detta förmoda vi alt den eljest så utmärkta sångerskan framdeles ej lärer underlåta. : Hr Strandberg återfunno vi i Ottavios roil, som i det hela taget gafs rätt tillfredsställande. För öfrigt skulle den herrliga arian i 3:dje akten vinna mycket genom något mera nyans, genom ett lifligare uttryck. — Fru Gelbaar gaf Zerlinas parti med vanlig finess och behag; mot hennes nödrop i 2:dra aktens final kunde man anmärka att det nästan icke hörs, hvarigenom den derpå följande allmänna uppståndelsen förlorar effekt och betydelse. — Hr Wennbom lemnade såsom Masetto ingen billig önskan ouppfylld. Samtliga medverkande hafva gjort sig högt förtjenta af loford för det nit, hvarmed de fortfarande sökt afhbjelpa de ej fåtaliga brister, som yppade sig vid operans första representation med den nya uppsättningen, och äfvenså bör man erkänna den utmärkt lyckliga framgången af dessa bemödanden. De olägenheter, som ännu återstå att häfva, kunna ej läggas den artistiska personalen till last. Främst häribland står den under all kritik usla öfversättningen af libretton, som försvårar skådespelarnes uppfattning af rollerna, och väcker löje der en allvarlig verkan varit påräknad; obegripligt är att man kunnat underlåta den så nödvändiga omarbetningen af den gamla öfversättningen. Dessutom inse vi ej skälet till afvikelserna från den italienska urtexten, hvilka ingalunda utfallit lyckligt. Kyrkogårdsseenen t. ex., sådan den bär gifves, är egentligen blott ett grälparti mellan ett marmormonument och en spansk ädling. Man kan ei undgå att finna statyn alltför kinkig och snarsticken, som vid hvarje närgånget ord genast är till hands med en skrapa — som till på köpet sjunges, ehuru Don Juan talar — och man måste slutligen fatta misstankar, att harmen öfver Don Juans många speglosor var rätta orsaken, hvarföre guvernörem befordrade honom till afgrunden. I urskriften deremot berättar Don Juan för LEeporello under öfverljudt skratt ett kärleksäfventyr, hvars misslyekande jagat honom in på kyrkogården. Mans skratt tystnar vid en röst från monumentet: Före morgonrodnaden skall du upphöra att le., — Hvem är der? ropar Don Juan. Djerfve brottsling! lemna de döda i ro! ljuder åter den allvarliga rösten. Man finner lätt den himmelsvida skillnaden. — Dessutom borde man rätteligen bibehållit originalets reciterande form för dialogen, hvilket till och med stundom, såsom i den anförda scenen, varit rent af nödvändigt. — Äfven tyckes tiden omsider vara inne att afskalta helvetesscenen med sin omozartiska musik. Den föregående scenen är alltför sublim för att slutas med ett så platt upptåg, hvilket såsom en qvarlefva från jesuiterskolorna i Portugal, hvari stycket först uppfördes, numera synes alldeles olämpligt. Åskådarens åt sig sjelf öfverlemnade fantasi aner långt dystrare straffdomar öfver den brottslige, än dem som här öfvergå honom, och hvilka nästan falla i det burleska. Ty fackelpryglingen ger i sanning ett besynnerligt begrepp om den underjordiska jurisdiktionen, och Don Juans kaprioler i blåkullabackarne väcka mindre medömkan med honom sjelf, än fastmera med dem som anordnat denna manöver. —U— ee ————