Aftonbladet – 1 mars 1847, sida 2

farleder bättre än sjelfva lotsarne. Hvad i synnerhet angick den fart, som af kustallmogen i Stockholms och Öregrunds skärgård samt i hela Norrbotten bedrifves, emellan hufvudstaden och ända upp till Torneå elf, så var aldrig då fråga om en sådan skyldighet, och aldrig ansågs Bottniska viken för öppen sjö. Denna rättighet att icke taga, lots, var ock ett vilkor för kustfartens framgång, emedan denna alldeles icke kan bedrifvas utan den största sparsamhet i utgifter; och så mycket mera är detta nödigt, sedan dessa blifvit under sednare tider ökade på flera sätt. Också gick allt sin fria gång, ända till dess Kongl. förordningen och reglementet angående lotsoch båk-inrättningen i riket af den 46 Maj 4827 utkom. Den nya organisationen af lotsverket grundades på en förökning af lotsstaten, som synes varit alltför stor; emedan, såsom man sett, icke en gång det deri stadgade antal lotsar på många år kunnat antagas, och kanske ännu icke till påräknadt antal finnes. För att skaffa detta, för den utländska seglationen öfverflödiga lotsantal förtjenst, skulle nu kustfarten bidraga. Kustfarare ålades vid ifgående från öppen sjö, att taga lots; och då, på sätt vi redan i underdånighet antydt, vid seglingen i skärgård ofta förekommer, att man måste, samt ännu oftare att man emellanåt med fördel kan begagna sig af öppna sjön, blef nu detta stadgande ett medel till en dryg beskattning på kustfarten. Vi känna ej, om man öfverallt med samma ifver gjort föreskriften gällande mot skärgårdsallmogen; men det vete vi, att man gjort det på ett ofta till förföljelse gränsande sätt inom Bottniska viken. Aldrig hade genom någon författning, i laglig ordning kungjord, Bottniska viken förklarats vara öppen sjö. Det oaktadt blef kust-allmogen der förföljd med rättegångar för det de ej togo lots, vid inlöpandet i de spridda skärgårdarne, ifrån c det större farvåttnet; och med blandad känsla af förvåning och förtrytelse erfor man, under de efter år 4837 derom väckte åtal, att dessa grundades på en obekant, till förvaltningen af sjöärenderna nämnde år afgifven Kongl. resolution, hvari Boltniska viken säges icke annorlunda kunna betraktas, än som öppen sjö. Genom dessa ord har en beskattning blifvit kustfarten ålagd, som icke blott i sättet synes vara olaglig, utan ock i sina följder är högst förderflig. Den föranleder till flerfaldiga vexationer; ja, man har settskeppare åtalade af lotsbefälet för det de ej tagit lots vid stationer, der dels ej det i reglementet stadgade lotsantalet funnits, dels ingen lots ännu ditflyttat. De orimliga böterna, 735 rdr bko, hafva framlockat falska angifvelser, att lots uppvaktat, der intet tecken till lotsbåt funnits, 0. s. V. — Med ett ord: den redan förut nedtryckta kust-allmogen har äfven på detta sätt lidit, och kustseglationen är så föga lönande, att den icke förmår fördraga sådane uppoffringar. Det är under sådane förhållanden, som vi nu inhemta, att man icke endast föreslår att förhöja lotspenningarne med 25 procent, utan äfven att bestämma begreppet.om hvad som menas med öppen sjöv, på det sätt att dertill skulle räknas alla inlopp, dirckte från Kattegatt, Öresund och österifrån, samt Bottniska viken ech Ålands haf. Vi anse oss i anledning deraf, jemte det vi för principens skull tro oss böra fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet uppå, att genom bestämmelsen om Öresundet, hela kustfarten emellan Sveriges östra och södra kust, samt vestra kusten och Norge, till en del betages dess utlofvade fördel, att vid seglation inom skärs ej behöfva taga lots, underdånigst våga begära, det Eders Maj:t täcktes taga i betraktande, att så vida den inländske, inom skärs seglande fartyg, tillerkända naturliga rätt att slippa taga Iots, skall i verkligheten ega någon betydelse; ett sådant stadgande, som kommitterade föreslagit, lär alldeles stridande emot ändamålet. Det enda rätta synes vara, att kustfarare, antingen de tillfälligt komma från öppen sjö eller annan skärgård, måtte få frihet att taga eller icke taga lots, allt efter behof, samt att i intet afseende Bottniska viken må i afseende till dem anses såsom öppen sjö. Då vi underdånigt våga begära, att en derefter lämpad redaktion af den blifvande förordningen måtte nådigst anbefallas, böre vi lika öppet erkänna, att lotspersonalen, och egentligen den lägre, är i behof af ett förbättradt lönesätt. Vi våge tro, att om, för ett efter sjöfartens verkliga behof lämpadt antal lotsar, en billigare fördelning af lotspenningarne gjordes, så skulle redan derigenom mycket vara vunnet; men vi skulle äfven vara färdige att villigt ingå på erläggandet för kustfarten af en lindrig afgift, t. ex. under namn af extra lots-afgift, hvilken kunde användas till lotsarnes aflönande och utgå i sammanhang med och på samma sätt som båkafgiften. Om denna extra afgift fick erläggas i lastningseller lossningsorten, så skulle den lättare utgöras och kontrolleras. Den som då ville begagna lots, fick erlägga de stadgade lotspenningar till denne, men ingen kustfarare vore skyldig att taga lots. De vidare reglementariska stadganden, som kunde behöfvas, lärer Eders Kongl. Maj:t i sin vishet finna för godt besluta. Med djupaste undersåtliga vördnad c. Stormäktigste, Allernådigste Konung! Då i djupaste underdånighet vi uppfylla det Jupp draget, att anhålla om Eders Kongl. Maj:ts nådiga