Aftonbladet – 1 mars 1847, sida 2

gest sökt i alla vinklar, hängande på m:r Bloomfields höfter, hvilken, liktfden tjocka frun, ouppblåst påhäftat den, men gick nu, såsom försikrad om sitt lif, upp och ned dermed i kajuten; nhvad gör ni med min life preserver, Sar? — Jag har ej köpt den i Nouvelle Orleans, för att dermed rädda ert lif. Men, bäste herre, svarade Bloomfield, som sett ifrågavarande persedel hängande i sofrummet, hvilken han gemensamt bebodde med fransosen och betraktat såsom en skeppstillhörigbet för passagerarnes behof — men bäste herre — jag visste icke — jag trodde — — Och ni har icke en gång blåst upp den, afbröt fransosen, nu sjelf leende; ,tror ni, att machinen utan luft kan simma?, Ah, derföre skrek damen så erbarmligt blow me up! ropade Bloomfield förundrad. Icke ett ord mera derom! — ropade Simmons, som under tiden inträdt med Gray — nämn ej damen — om ni värderar mina blodkärl och mitt lif för ett öre; men kommen nu och låtom oss dricka, fortfor han, vändande sig till skänkståndet, der kyparen var ifrigt sysselsatt att reparera den förödelse, som den första väldiga stöten anställt ibland flaskor och glas — kommen alle, öfver en bank — ropade han högre — hvYar och en behöfver en dosis, för att behörigen återställa jemnvigten — jag tar brandy och socker! Under tiden hade genom arbetarnes och mellandäckspassagerarnes ansträngningar Oceanie åter blifvit flott, och såväl denna, som den andra ångbåten Mazeppa lågo nu fredligt jemte hvarandra vid stranden, afbidande dimmans försvinnande. Men, — frågade kapten Wilkens kapten Dunvan på Mazeppa, då de sutto tillsammans i den förstes koj, under det att en uppassare ringde och gjorde ka:ut-passagerarne uppmärksamme derpå, att, oaktadt den inträffade händelsen, middagsmåltiden snart vore anrättad; — men;,