Aftonbladet – 1 mars 1847, sida 2

kapten, hvad den onde förde er nedför strömmen, fdå man hvarken hörde maschin eller bjul?) Jag hörde ert fartyg kort förut, inföll styrmannen, men snart blef allt tyst och jag trodde att ni landat. En af mitt folks dumhet var skuld dertillt, svarade kapten Duncan leende. Då dimman blef så tjock, att jag fruktade någonstädes stöta emot cch äfven hörde er komma, befallde jag min styrman, alt hålla ankaret färdigt; han g.f derom nödiga order och mina duk hands) (matroser på ångbåtar) gjorde sig skyndsamt beredda att utföra dem; några lossade kettingen, andra buro ankaret till relingen, men ingen af sjögastarne föll det in att fäsa ankaret vid kettingen, och jag, som trodde allt vafa riktigt besörjdt, ropade, då jag märkte att ert fartyg kom allt närmare och misten blef allt starkare: ankaret öfver bord! — Allt öfverl svarades, och i samma ögonblick sig jag röken på Oceanie. — Väl störtade jag ögonblickligt till klockan och ringde af alla krafter — men för sent — och det är en lycka, att vårt sammanstötande icke olyckligare aflupit; men jag ser, att dimman nu sänker sig, och begifver mig åter åstad, för att inlöpa till Vicksburg och der låta stoppa den läcka, som min båt erhållit. Adjö alltså, kapten Wilkens; good bye gentlemen loch med dessa ord begaf han sig till Måzeppa, som gjordes klar att utlägga. Afven Oceanie lösgjorde sina tåg från trädstammarne vid stranden, och under det att passagerarne nedsatte sig att dinera, fullföljde fartyget skummande sin väg. Bordsällskapet var i dag, alldeles emot vanan i Amerika, det gladaste, och mycket skrattades åt de åtskilliga komiska situationer och scener, som den frukt:de faran föranledt, och många af de resande berättade sjelfva sina tragikomiska äfventyr. E I (Forts, följer.) AA