Aftonbladet – 24 februari 1847, sida 3

(Insändt.) OM ETT SÄTT ATT UPPHJELPA BYGGNADSKONSTEN I SVERIGE. 7 Man utväljer en arkitekt, som haft den olyckan att företrädesvis vinna förtroende samt blifva använd och som följaktligen — i konstens intresse — bör svärtas och nedsättas. Mannens alla arbeten granskas oförsynt, der de möjligen haft mindre framgång; om de lyckade är icke fråga. Visar det sig attallt detta klander, utfördt efter bästa vett (eller med motsattsen om vettet icke förslår), ännu qvarlemnat något förtroende till den oduglige arkitekten, så framdrages mycket annat, som man visserligen vet all han icke har byggt; men, likagodt! man skrifver alltsammans på hans räkning och genomhäcklar det, tillägger en och annan lögn om sjelfva sakens beskaffenhet, för att göra anrättningen kraftigare, och drar af de hopdiktade premisserna den slutsatts, att arkitekten i sitt yrke förstår mindre än en byggnads-eley eller en soldat, som några dagar arbetat med murslefven. . Vidare! Arkitekten tillhör ett statens embetsverk, Öfverintendents-embetet, om hvars befattning man har ett oredigt och dunkelt begrepp, att den skulle angå byggnadskonsten. Då är ju klart som dagen, att detta embetsverk skall svara för det felaktiga murningssättet i landet och derföre, att tegelstenarne icke behörigen blötas och att murbruket piskas för litet. Hvad gör det att embetsverket, inom sin utstakade krets, aldrig i verkligheten utfört en enda nybyggnad och saknar medel att väsendtligt inverka på murare-yrkets bedrifvande? Domen är gifven: det stackars Öfverintendents-embetet duger till ingenting; ty det sköter helt enkelt sina författningsenliyt bestämda sysslor, att uppgöra ritningar för publike byggnader m. m. i städerne och på landet, samt verkställa reparationer å kronans hus i Stockholm. Men oftanämnde arkitekt tillhör vidare en akademi för de fria konsterna, som lemnar undervisning i byggnadskonstens serskilda delar. Hvartill skulle en akademi med en dylik ledamot kunna gagna? Undervisningen der förlöjligas, sjelfva akademihusets utförande framställes, som en varnagel för ungdom, allt i konstens interesse. Om man sålunda sträfvar och någorlunda lyckas att sätta. i misskredit de få inrättningar, som i Sverge finnas till byggnadskonstens befordran, så har man ådagalagt förtjenst och talent att kämpa för en stor och vacker idte samt för byggnadskonstens upplyftande, ehuru man genom misstag om personer eller häftiga och orättvisa uttryck förminskat verkningarne af de sanningar i sak, hvilka enhvar måste önska, att man må kunna göra gäljande. (Se Aftonbladet för d. 48 Februari 4847.) Vi lyckönska fäderneslandet till en sådan ifrare för dess byggnadskonst. Må han blott minnas, att nedrifning icke är hufvudsak vid en byggnad och att något hvar har ögon nog att märka skillnaden emellan ilskan och det ädla nitet. Väpnad neutralit 1. 7