Aftonbladet – 24 februari 1847, sida 2

Orr Mee CA FP HA OA et ff VR, UL man en vacker kyrkogård; och iskådarens tanke faller på den stackars Helena, såsom död. Imedlertid är det icke så: hon har tillfrisknat, och hon kommer sjelf in på kyrkogården vid sin fars arm. Man gör nu den närmare bekantskapen med en af styckets intressantaste figurer: magister Wolmer. Man hade redan förut sett denna man i mäster Jakobs hus såsom barnens lärare; och under en monolog upptäckt, det han i hemlighet vore en förnäm man, och baron Hennings far, men som till följe af stora olyckor måst lemna fidernejorden, och nu endast under ändradt namn vågat återkomma. När Wolmer visar sig på kyrkogården, ser man bonom besöka en graf. Man I får höra, att det är hans egen sons — baron Hennings gra!l Mäster Smith, som förvånas öfver dessa uppgifter, får slutligen af Wolmer veta, att denne sjelf är ingen annan, än just den adelsman, som i ungdomen varit orsaken till hans fars, hans mors och hans egen grufliga olycka. Nu — vid Hennings graf — sker förklering de gamle fäderne emellan. Helena är viltne härtill; och, då hon hör sin ölskare vara död, försmälter hon i ädel och ljuf resignation. Likväl — buru hade Henning kommit att dö? Häröfver hvilor en hemlighet. Man säger Helena, att han stupat i spanska kriget, dit han från Sverige begifvit sig. Men Wolmer, och genom honom Smith, veta, att han skjutit sig för pannan, då han sista gången i förtviflan -hemkom frin Helenas sjuksäng, hvarifrån fadrens grymhet förjagade honom. Denna underrättelse kan e; annat än djupt skaka mäster Jakob. Han nödgas erkönna, att Henning varit en ädel man. Han veknar nu. Ekonomiska olyckor hopa sig ock öfver hans hufvud. Så bifaller ban sin andra dotters giftermål med brukspatronen; och man ser sig i sista akten i neiden af dennes sköna bruk. Här föregår omsider upplösningen. — Oförmodadt hemkommer en segerprydd ung man från spanska kriget. Det är Henning. Han hade icke skjutit sig. Det var deremot Filp, som i Hennings rock och med hans ring på fingret jagat en kula genom sin panna. Filip hade fått låna dessa saker af sin vän Henning, för alt i ett kritiskt ögonblick gå hem till sin far och af honom utverka förlåtelse för alla sina grofva förseelser. När detta misslyckats, hade Filip begått sjelfmord; men genom skottet blifvit så oigenkänlig, att man, på grund af rocken oeh ringen, tagit den döde för baron Henning; hvaremot man ansett Filip vara bort-; rest till Spanien. Rätta förhållandet upplyses. nu. Mäster Smith, böjd af så många motgångar och djupt rörd vid tanken på sin sons c-. lyckliga slut, sträfvar ej längre emot sin Hele-. nas kärlek. Hon får baron Henning, och allt slutar i godo. ; Detta är i korthet pjesens fabei. Flera episodiska karskterer al värde, upplifva derjemte onekligen det hela, utan att med nödvändighet höra dit. ; Man her emot detta arbe!e gjort åtskilliga! anmärkningar, bland hvilka vi anse hufvudsakligen en vara välgrundad, nemligen att den sednare delen af styckets titel: aristokrater äro! vi alla, synes illa vald. Detta kan på visst. sält vara af föga eller ingen betydenhet, då; styckets värde måste bestämmas af innehållet,! icke af titeln; vi nämna det likväl derföre, a ett och annat uttryck i dialogerna liksom medli flit pekar på den skylt, författaren satt på detj! hela genom denna titel, och derigenom gifver i! åskådaren en anledning att vänta en skildring(c af aristokratiens väsende såsom en hufvudgrund 1 för handlingen och karaktererna. Denna väntan ( uppfylles imedlertid icke. Om det som man van!igen och företrädesvis kallar aristokrati, den 1 förnäma högadligheten med sitt exclusiva lefnadssätt och sitt isoleringssystem, hvilket i sins högsta potens hos en och annan krets bildat sig I till ett slags religion, i följd hvaraf alla de som e höra dit, betrakta sig på samma sätt som vissas andliga sekter, sisom utvalde framför alla an-d dra menniskor — om allt detta förekommerc egentligen ingenting; ty en president, som upp-v träder i en scen, är blott en biperson, som sä-r ser några ord i förbigående om mesallians m. m., hvaremot de öriga adelsmännen, som visad sig, brukspatronen och den unge baron Hen-d ning, äro de humanaste och borgerligaste per-s soner i verlden, som, långt ifrån att förrådalk någet slags bördseller klasshögmod, i all äralb fria till de båda smedsdöttrarna och äro dem trogna som Celadoner, fastän de bemötas med spotskhet af fadren. Det är förmodligen detta, som gjort att en och annan ansett arbetet snavare vara ämnadt till ett försvar för aristokraien, enär deremot de flesta öfriga handlande personerna, med undantag af och i motsats till rdelsmännen, förråda ett visst högmod hv:r och en i sin ställning; mäster Smith, hvilken, på tt stundom stötande sätt framträder med sitt rat emot adeln; fru skomakerskan, som mocke-s ar sig öfver sitt yrke, men väl vet att omtala vad hon betyder såsom fru till en kapten vid vorgerskapet, och ända till smedsgesällerna, som visa hvilka kaxar de äro framför lärgossarne Nn. m. För vår del finne vi imedlertid stycket hvarten vara skrifvet för eller emot aristokratien. -— bk AA pe2 ja —an S an OLE vis