Aftonbladet – 24 februari 1847, sida 2

SarP ella fOorsoKk Ull forDaitring, Och acnore nastar sin undergång till mötes. Magister Wolmer, åter, är en motsats härtill: en af olyckor och inre qval bruten, man, men som höjt sig till resignationens dygd och lärt sig stränghet emot sig sjelf på samma gång, som mildhet i andras bedömande. Baron Henring, älskaren i stycket, är en i alla afseenden hygglig ung man, bos hvilken dock, såsom hos älskare på theatern i allmänhet, något visst skaplynne icke företrädesvis framstår. Dessa öro hufvudpersonerna i pjesen, hvilka alla prägla sig i minnet med lifliga och bestämda kon!:urer. Men äfven några af bipersonerna böra icke förgätas. Ur artistisk synpunkt är en af dessa, gesällen Kolmodin, kanske den bästa i hela stycket. Det är en i botten god och redlig sudder,, såsom han sje:f kallar sig, hvilken tager dagen som han kommer och bär olyckan, likasom lyckan, utan att lägga någondera mycket vid refbenen, men som med allt detta dock ej är en lättsinnig, utan tvärtom en ganska fast karakter, ett slags filosof af bästa skrot och korn i sin arbetströja, och som tröstar sig öfver alla b tänkligheter med sitt ordspråk: det skall väl så varax. Denna roll har br Jolin behållit för sig sjelf, och är derföre äfven i stånd, att med den förträffliga bonhommien i sitt spel göra gällande allt hvad han dervid tänkt sig. Kolmodin är derföre, med ett ord, en typ, en idealiserad, men dock natursann karskter ur folket — sådan, att den alltid skall qvarstå såsom en både lycklig och hedrande inspiration hos kon-tnären. Fru Fipps slutligen (fru Bock) — skomakarfrun — är en öfvermåttan komisk person, som oupphörligt söker briljera med lärda fraser, men hvilka ständigt komma fram på tvären eller baklänges. Emot hennes parti kan med skäl anmärkas, att det egentligen har ingenting att göra med den öfriga handlingen, utan står utanför densamma och synes ditsatt blott för att ett par gånger åstadkomma en munter intermezzo. Egentligen synes ock denna roll mindre höra till ett stycke af denna beskaffenhet, än den föreställer en af dessa karrikerade individer, hvilka man träffar hos Sterne, Fielding, Le Sage, eller öfverhufvud i episka framstöllningar, berättelser eller romaner, hvilka mer eller mindre hafva det potentivrådt excentriska till underlag för sin uppränning, färg och ton. I en dram åter, der allting gi ver tillkänna, att frågan allenast är om brukliga personer och om händelser som hända, lider måhända totalintrycket genom sådana figurer, i hvilka man mindre ser framför sig lefvande menniskor, d. v. s. verkliga karakterer, än marionnetter, som dragas af författarens tradar, för stt visa, huru en liten handtverksfru oupphörligt högmodas, eller huru en ömklig man ständigt står under toff In, men icke dess mindre tager sig sturska miner mot alla andra än sin fru, 0. s. v. Vi anföra detta ur synpunkten af konstens fordran på enhet och konseqvens, men hr Jolin kan dock visserligen till sitt försvar åberopa, att ganska ryktbara författare töre honom stundom infört sådana helt och hållet episodiska figurer på scenen, till ett divertissemang. Hvad handlingen i öfrigt beträffar, så är den, isynnerhet efter de förkortningar, som skett efter första uppförandet, rätt underhållande, och både intrigen och upplösningen tillfredsställande, om man än någon gång kan anmärka en:riktning åt hvad vi i vår första berättelse kallade den Kotzebuiska sentimentaliteten. Vi tro öfverhufvud, att en dramatisk författare bör vara noga på sin vakt, att ej för länge uppehålla sig vid sådana scener, der åskidarens ästetiska känsla står på gränsen af ett lidande. Vi mena här med lidande hvarken det tr-giska intrycket eller det rena deltagandet, utan det slags känsla, som uppstår af hvad man kallar öfverspänning, då deltagandet skall, så att säga, uttagas till sista droppen. Denna anmärkning kan dock endast undantagsvis göras vid ett par scener; det öfriga är ganska friskt och natursannt. Utom hvad nu är nämndt, kunne vi ej underlåta att lyckönska författaren, att uti sjel!va dialogen hafva nedlagt ett vårdadt och osökt språk, samt många vackra och väl sagda tankar, likasom man förut könner, att det icke brister honom ordlekar och qvickheter. Om de spelande personerna upprepa vi endast bvad efter första representationen yttrades, att de alla ganska väl fylla sina platser. Hrr Almlöf och Dahlqvist hafva de svåraste rollerna och lemna i dem föga öfrigt att önska. Hr Dahlqvist var i några scener vackert rörande, måhända med en liten öfverdrit i fjerde akten. Fru Bock muntrar hela publiken öfvermåttan vid hvarje representation. Herr Fipps (hr Söderberg) ir också en ingalunda oifven mes till man, som dock egentligen har till bestämmelse blott att genom kontrasten förhöja sin frus egenheter. Af det föregående finner läsaren, att vi i det mesta haft endast loford åt hr Jolins dram. Visserligen skulle, vid ett minutiöst genomgående, ännu. en eller annan anmärkning kunna appställas; så hafva vi t. ex. hört yttras, att let skulle ligga någon osannolikhet i vissa delar if sjelfva mäster Smiths roll; men detta bortaller, när man får veta, att det hufvudsakliga f handlingen, äfvensom karakteren, är hemtadt