Aftonbladet – 24 februari 1847, sida 2

KUNGLIGA TEATERN. De flesta tidningar hafva redan talat om hh Jolins nya pjes: Mäster Smith eller Aristokra ter äro vi allä; och Aftonbladet har äfven mec några ord gjort sin publik uppmärksam på denn: sceniska acqvisition. Ett originalstycke, hvilket väckt den uppmärksamhet som detta, torde imedlertid äfven från vår sida hafva anspråk på en närmare redogörelse inör publiken, hvarföre vi, jemte en kort berättelse om innehållet, nu skole säga vår tanka derom. För att fatta ett al de vigtigaste motiverna i stycket, är det härvid nödigt stt gå tillbaka till en händelse ur hufvudpersonens, mäster Smiths barndom, hvilken icke förekommer på scenen. En ung baron är en dag ute och åker: ett skott smäller af i grannskapet: hästen skenar och är på väg att nedstörta med åkdonet i ett brådjup, då en af godsets torpare framskyndar, fattar hästen vid tyglarne och hejdar honom. Unga herrn hoppar ur sin vagn, beklasar sin vackra häst, som afbrulit frambenen, men yttrar köld och förak; för torparen, som iddat honom och nu sjelf ligger blödande vid vägen. Denna grymma känslolöshet yttrar sig än vidare, då, efter den olycklige torparens död, hans enka och lilla son bortdrifvas från godset. Husville irra modren och barnet omkring; och, då den förra snart dukar under för eländet, skulle sonen, Jakob, hafva följt sina föräldrar i döden, om ej en barmheriig smed upptagit honom. Jakob lär sig nu sin fosterfaders yrke. Bittert och djupt bibehåller han minnet af sin slägts Idande; och hans hat till allt hvad adel heter utbildar sig till en fullkomlig idiosynkra:i. Genom arbetsamhet och klokhet blir han en förmögen man. Han uppfostrar sina tre barn, Filip, Gertrud och Helena, med mycken Omsorg, men öfver deras stånd, och ej utan tydligt begär att låta de högre klasserna sc, buruledes arbitaren ock kan kultivera sig och de sina. Detta bär imedlertid olyckliga frukter för Filip, som inkommer i dåliga ungherrars sällskap, blir en spelare, rumlare och slösare. Möster Jakob får tid e:ter annan erfara bedröfliga saker om sin son: och då hans förträffliga hustru dör, börjar hans sinne, oaktadt all vekhet på hjertats botten, antaga en skärpå, SOM gör mästar.n till en svår, nästan olidlig man hvart han kommer. Han kan knappt öppna sin mun, utan att fälla stolta uttryck om sin oberoende ställning och sitt eget personliga värde, jemte ord af det oförsonligaste hat mot alla förnäma. En adlig brukspatron hade begärt hans dotter Gertruds hand; mäster Smith afslår partiet. Nu vill det sig icke bättre, än att hans andra dotter Helena äfven förälskar sig i en förnäm: en baron Henning. Att denna unga man bar den förträffligaste karakter, att han hyser de redligaste afsigter, det betyder för mästaren intet. Han undersöker let ej en gång: det är för honom nog, att friaen är af börd. Med hårdhet befaller han sin lotter aflägsna all tanke på en såden bedragae; och när Henning, som i förtviflan beslutit emna fosterlandet, infinner sig i Smiths hus ör att taga afsked af Helena, öfverraskas han ärunder af den grymme fadren, som är på väg tt krossa hans hufvud med smedshammaren, å Helena hastar emellan och afvärjer dödssl2