Aftonbladet – 24 februari 1847, sida 1

för skadlig, full af förvillelser. Frankrike hår! i Spanien beskyddat ett parti: moderados; Eng-: land ett annat: progressisterne. Detta är en olycklig, en beklagansvärd politik, jag säger det ännu en gång. Det är att handla i rak motsats till det mål, man borde föresätta sig; att söndra och reta, der man borde törena och lugna. Dessutom stöter man genom en sådan politik Spaniorernes sj Ifständighetskärsla, och tjenar blott intriganterne eller de otacksamme. Men denna politik har slutligen blifvit oundviklig. Den strid, om hvilken jag talat, fördes till en början i det fördolda, men trädde öppet i dagen i giftermålsfrågan. Denna fråga var visserligen ej utan betydenhet, ehuru man i min tanka öfverdrifvit dess vigt. Härefter följde den förut omtalade analysen af notvexlingen emellan kabin tten i London och Paris, samt påpekning af Toryoch Whigministtrernes olika förfarande i giftermålsfråI gan, hvilket allt vi förb gå, för att i sin helhet I meddela hvad Thiers derefter yttrade. Detta lydde som följer: ;Se der fakta, mine herrar! Efter min öfverTygelse, Har man gjort väl uti att låta England utstå ett visst misshag genom drottningens giftermål; ty, framför allt, Frankrikes bästa! Men, hvad det andra giftermålet vidkommer, så beklagar jag det. All den fördel, man kunde draga 1 af affären, var redan vunnen; mera benöfde icke göras. Om man genom detta andra giftermål uträttat en stor sak för landet, så skulle jag begripa, att man hade kunnat säga: hvad fråga vi efter England? Men, enligt min öfvertygelse, har man, politiskt att tala, genom detta giftermål ej gjort anrat än en sak af intet värde och tillika farlig. Jag skall bevisa det. Sedan jag ådagalaggt detta, måste man tillåta mig att umdersöka om, i denna fråga, man gjort tillräckligt afseende på England. Man skall också tillåta mig, vid detta högtidliga tillfälle, att utsäga några öppna och uppriktiga ord rörande den engelska alliansen; och slutligen, genom att ett ögonbliek ingå i deras tänkesätt, som förkasta denna allians, att undersöka om tillfället är passande att bryta densamma. Jag har således tre punkter att undersöka: giftermålens pelitiska vigt, vår ställning till England, och vår ställning till Europa. (Talrika utrop. Sätt er! sätt er!) Sessionen afbrytes för en fjerdedels timme. Under detta uppskof herrskar den största röresa i salen. Ofverläggningen återbörjar kl. 3 1 ill 4. Hr Thiers: Jag börar den första af de tre: frågorna: giftermålens politiska vigt. Men först, tillåt mig yttra några ord om den politik, som anstår Frankrike i afseende på Spanien.. Man talar oupphörligt om Ludvig XIV:s politik; man har vid detta tillfälle talat derom mer än någonsin; det är då skäl att nu nämna några ord derom. Se här hvad som med säkerhet följer af histori n om våra förhållanden till Spanien: Frankrikes förnämsta intresse består i att med Spanien stå på den fot, att det kan vara förvissadt om att der icke träffa en fiende vid vissa gifna tillfällen. I sanning vet hvar och en, att oml Frankrike, under ett krig vid Rhen, derjemte hade att slåss vid Pyreneerna, kunde det ickel: upprätthålla sig. Det skulle befinna sig i sam-: ma ställning, som en armå emellan två eldar. f Jag skall härvid endast anföra ett exempel.l.Om Napoleon 1814, då han så beundransvärdt!t stred i Champagne, hade haft med sig den af! marskalk Soult så ärofullt kommenderade armå,t som var. beordrad till spanska gränsens försvar, ! I t a huru mycket fördelaktigare skulle icke hans ställning hafva varit! Jag håller mig till detta enda exempel för att bevisa, att vårt förnämsta 53 intresse i Spanien är att de ej hafva en fiende.q Se här vårt andra intresse, eller om man vill t den andra principen rörande vårt uppförandel mot Spanien, som härflyter af historien. Då h man undersöker ej blott spanska karakteren, men hela Spaniens historia, förvånas man öfver en sak: Spanjorernes utomordentliga afsky för? itländningen. Detta hvilar på flera orsaker: andets natur, invånarnes lynne, och framför lt Spaniens historia, detta rike, som, från Carl V ända intill d2 sista tiderna, begagnat alla sina rafter att bekämpa främmande makter och att örsvara sig mot utländsk inflytelse. Dess af-)i ky för allt utländskt har för det blifvit ett)! lags historisk tradition. T Fördenskull, likasom vårt första intresse be-få tod uti, att i Spanien ej hafva en fiende, så nåste vårt andra vara, att uti ingenting sökal er töfva inflytelse på spanska folket. Detta folk, ri äger man, kan knappt beherrskas af en natio-l d: ell regering; säkert är, att det är fullkomligenkc r stånd att styras af utländningen, (Bifallsre ttringar.) Således måste man icke låta i Ma-lhe rid uppstå en politik, nödvändigtvis fiendtlig sl ll vår; och, om detta är gifvet, bör man ejge ftersträfva någon inflytelse på spauska rege-jtri n3en: men, i alla händelser, i fall man sökte: inna en sådan, är giftermålsvägen den sämsta ol (Sant! Sant!) de Jag återkommer till Ludvig XIV. Det haren ma. oa ÅA