Aftonbladet – 22 februari 1847, sida 3

nu indrägtigare embeten, med oharmhertig lik Inöjdhet skåda ned-på vår vanlottade ställning samhället. Få hafva hittills egt mod att gifv ctt rätt öppenbjertigt svar på denna fråga. V I vilja det allmänna bästa, svaras vanligen. Dett svar är sannt och klihgar dessutom väl; men bröder! vi må icke blygas att erkänna: vi vil; äfven det enskilda. Man skall beskylla oss fö egennytta, invänden j. Må vara, Få bland n varande komministrar kunna komma att skör da frukterna af de fördelar, som möjligen kun de vinnas. Vår egennytta, alt genom egel framtida uppoffring söka bereda en lyckligar lott åt våra efterträdare, kan då ingalunda an ses större eller obilligare, än våra lörmäns, at neka den. Det behöfver väl icke ännu en gång upprepas, det meningen aldrig varit, alt vinn: något för vår räkning vidare, än i den mån nt varande pastorer afgå. Hvad vilja då komministrarne? frågen j lycklige pr-ostar, som gått penitensen förbi, eller väl genomgatt den och nu tagit för princip, att förgäta det till rygga är. Huru håfva de i alla t:der, sägen j, hit tills kunnat berga sig? Härtill svaras enklast och sanningsenligast: De hafva i allmänhet alldeles icke bergat sig. Derom vittna på det hedröfligaste de tusende enkor och barn af de lägre presterskapet, som fått armodet i fädernearf och vid vandringen ur det kära hemmet. den älskade fädernehyddan, mist lemna sista skillingen qvar till densammas lagliga iståndsättande åt en annan; derom vittnar den ckonomiska ställningen hos mängden af våra pastorer, som förut vid en komministratur åsamkat sig skulder, dem de, äfven i sin lyckligare ställning, sällan kunna urkläda sig. Och likväl är det just dessa pastorer, som hittills satt sig emot komministrarnes billiga, af den krisiliga kärleken aldrig ogillade pretentioner. Detta synes vara en arfsynd, vidlådande pa-tors ullmakten: en arfsynd, som dock minst borde framlysa i det stånd, af hvilket kärlekens evangelium förkunnas och hvars alla medl-mmar, för Guds, samvetets och medmenniskornes skull, borde sluta sig till hvarandra såsom ett kristeligt brödraskap. j Men, invänder man, hur mången komminister är icke sjelf, genom en oordentlig lefnad, orsaken till sin fattigdom? Nekas kan, ty värr, icke detta. Må dock ingen vara för sträng i sitt omdöme! Äfven här ligger en kraftig be;vekelse till en billig koncession. Fattigdomen är en hård pröfning, en farlig frestelse. Lycklig den, som har själsstyrka nog att beså i striden. Men när ynglingens ljusa framtidsdrömmar om glädje och trefnad i eget tjäll förbytt sig i en alltför prosaisk verklighet, när fattigdomen, all omsorg oaktad!, tränger in såsom en väpnad man och brödet icke vill räcka till för maka och barn, då har det händt och skall -hända ännu, att mången, kanske för silt kall rikt begåfvad men svag prestman tagit sin tillflykt till de usla tröstekällor, som för ögonblicket döfva bekymren, men göra honom till en ovärdig -medlem i silt stånd, till en förargelse för dem han borde uppbygga. Föraktet stämplar den fallne; men, j lyckligare lottade! den af eder, som dertill bar hjerta, kaste på en svag förkrossad broder den första stenen. Värdigare vore kanhända, att genom en ringa eftergift bereda ett lyckligare öde åt dem, som med eder dela lika arbete och lika ansvar, och således förebygga det förfall bland många af ståndet. hvartill orsakerne ofvan blifvit antydde. Hvad vilja då komministrarne? Blott en smula förbättring i vår belägenhet. Viås!unde ej att draga lenkläder eller lefva hvar dag kräseliga. Sådant lemne vi åt våra pastorer. Gerna drage vi dagens tunga och besvär, blott vi sättas i tillfälle, alt med litet mer lugn kunna motse dess stundande afton. Härtill vore isynnerhet angeläget, att någon utväg öppnades till bestridande af den husröteersättning, hvartill en afträdande eller afgången komministers egendom för närvarande nästan alltid måste användas. Vore det då obilligt begärdt, om af hvarje pastors inkomster årligen 5 till 40 tunnor kronotionde finge afsittas till en fond för detta ändamål? Dels för att undvika all förebråelse för egennytta, dels för att säkrare motsvara ändamålet, borde, enligt insändarens mening, denna fond aldrig komma under komministrarnes disposition, utan öfverlemnas åt någon auktoritet inom hvarje pastorat, som för sitt besvär med förvaltningen gerna måtte draga rentan deraf, eller ock erbålla en skälig provision. Sålunda skulle innan kort ett kapital af några hundrade riksdaler uppstå, och genom förvaltningens tillsyn kunde åbyggnaderne å hvarje boställe dermed lagligen underhållas. Blefve något öfverskott, vore sådant godt att finna till understöd för våra folkskolor eller andra välzörande ändamål. n—————— — L EE E—E— —— AA --— ——-——-es —————— — — 000———VL Jaz kan omäöjiklot länsre hålla folket tillhakan